Pi & Ru Aim for the sky and you'll reach the ceiling. Aim for the ceiling and you'll stay on the floor.

Monthly Archives: maj 2014

You are browsing the site archives by month.

Belöningssugen

Det finns olika sätt att få mattes uppmärksamhet på…

Härom dagen blev jag väckt av Pi som stod och stirra på mig i sängen, jag öppnade ögonen, hon började backa. Jag slöt ögonen, hon gick fram, stirrade och började backa igen. Det var visst dags att kliva upp!

Imorse fick jag en liknande väckning…jag halvsov…hon märkte att jag var på gång upp…och började köra fjärrens stå och ligg för att se om hon fick matte upp ur sängen snabbare = mat. Om det här är någon form att tiggeri så får hon gärna tigga för mig 🙂

Idag åkte kameran ut i rabatten…helt plötsligt hade jag alla möjliga olika föremål som Pi bar på framför kameran…bland annat metallapporten hon hittat på träsoffan.

Pi med metallen

Det var inte meningen att vi skulle ligga på latsidan idag inte 😉 så vi fortsatte att fota lite hopp bla.

Hopp

Annars har vi lagt fokus på att träna på vä + hö halt. I höger halt hamnar hon gärna snett med rumpan ut så jag har börjat belöna med godiskast åt vänster där och det har givit resultat. Jag försöööker oxå tänka konsekvent på vilket fot jag börjar svänga med först…och det fungerar bäst med högerfoten åt båda hållen…ska vi bara göra en enkel vänstersväng så blir däremot vänster fot först bäst… det gäller bara att få in detta i huvudet så det sker automatiskt.

Några sneda kast till vänster med apporten över hindret har resulterat i att hon ibland valt att springa ut till apporten direkt och sen hoppa tillbaka innan jag har hunnit hindra henne så det jobbar vi på. I rutan övar vi på att vinkla höger och få henne på rätt sida vid inkallningen och det har fungerat så länge jag sagt fot. Vi behöver lite hjälp här med folk som kommenderar.

Sättande under gång har jag inte vågat börja med vid sidan än eftersom vi har appellens läggande kvar fortfarande men under gång baklänges tränar vi på det. O så har vi fjärren då… den är svår med matte och belöningen en bit ifrån. Har testat mig fram genom extern belöning bakom men då blir hon gärna sned… jag kanske har provat för lite. Jag blir så osäker själv när jag inte har en exakt plan hur jag ska göra. Sen är det så svårt att verkligen se att bakbenen är låsta när man går ut en bit när man tränar själv…

Vittringen har vi inte tränat så mycket på sista tiden men igår fungerade den finfint fast det blåste ute. Ibland glömmer hon av sig och frysmarkerar fortfarande men kommer då på sig själv och plockar upp pinnen.

Skogskväll

Tog Pi med mig ut till skogen när det blivit lite svalare på kvällen och lade ett kortare spår med två vinklar, fyra pinnar och två snusdosor med kattmat i. Jag valde att lägga många föremål på kortare sträcka för att få upp henne motivation som hon saknade sist på tävling. Idag var det inget fel alls på motivationen, draget i linan fanns och blev över och hon hittade alla föremål, tog vinklarna fint så det känns bra.

Direkt efter spåret hade jag vallat en ruta så efter vattenpaus gick vi dit och jag tänkte att farten kanske skulle vara något dämpad direkt efter spåret men inte då. Full fart ut på djupet…första föremålet in. Andra svängen hitta hon en vattenpöl på vägen och drack lite men sen var det ut på djupet igen och in med nästa… jag kunde avslutat där men fortsatte och hon hämtade in högra hörnet med samma entusiasm 🙂 För att bara ha gjort upplet tre ggr tidigare så är jag mer än nöjd. Det syns så väl att hon tycker det är kul!!

glad

För så här glad är jag när jag får springa o leta roliga saker :D

 

Igår var vi och kikade när Hyttbackens Otto och Osi gjorde sitt MT i Fagersta – spännande. Innan det så tog vi ett kort träningspass på planen, sen kom Johanna med sin lilla Oxy och vi fick sitt i grupp och platsliggning med oss gömda gjort. Kul att äntligen få träffa Johanna med sin vofse 🙂 Tidigare har Pi haft lite svårt att ligga still på platsen..hon har inte rest sig men gärna vickat några gånger på rumpan..tuggat lite på nåt skojsigt osv… men det verkar vi ha fått bort och det känns riktigt bra. Sitt i grupp var andra gången vi testade..och även om hon sitter som en padda så sitter hon iaf. Att gömma sig verkar inte heller vara några konstigheter än så länge.

Tidigare på dagen idag så körde vi igenom appelllydnaden igen…jag kedjade momenten två och två och fast solen sken och hoppet ligger sist så fanns det ingen antydan till trötthet idag heller… jag har faktiskt utmanat henne några ggr den här veckan att hoppa när jag vet att hon varit lite tröttare och belönat upp det rejält…rätt eller fel, jag vet inte. Vi provar oss fram som vanligt 🙂

nos

 

MH – video

Nu ligger videon på hela MH:t ute i videofliken 🙂

MH i Tranås…

…som jag felaktigt kallade Timrå x antal gånger men vi hamnade rätt för Björn körde 😉 En enkel resa på 36 mil..puh! Varm dag med fyra hundar i bilen utan fungerande AC men det blev svalare ju längre upp vi kom.

Väl framme fick vi ju både träffa syrran Plyte, brorsan Pontus och mamma Småa med hussar och mattar.

Vi gick ut som tredje hund och kontakten var det ju inte något fel på 🙂 Hon vill ju gärna ligga på marken och gosa hur länge som helst. Sen kom en lite (i mina ögon) tokig leksak fram, gjord av nåt liggunderlagsmaterial… var ingen höjdare för Pi att ta i munnen även om hon gjorde det. Jakten…nja…hon ville hellre stanna o lukta på krumelurerna som snöret drogs sicksack i…trasan hade ju ändå stannat. Sen skulle vi stå och ha tråkigt i tre minuter… lite nosande men hon hamnade till slut framför mig ståendes.

Avståndsleken…voff voff…åh en människa..hon hade rusat in i buskarna, kryyypit in i figurantens famn (hon berättade det) och lagt sig där och ville gosa. Leka näää, andra människor är till för att klappa på Pi. Leka gör jag mest med matte. Fast jag blev lite förvånad här att hon inte var ett dugg intresserad av den där leksaken men så är hon ju inte riktigt som hon ska nu heller med skendräktigheten.

Overallen…for upp, voff….gick fram och nosade…klart. Likaså skramlet. Inga kvarstående rädslor där. Spööööökena däremot, fyyy. Hon stod framför mig ganska länge och försökte skrämma iväg dom men till slut tog hon stöd av publiken en kort vända. Hon kom fram när jag klädde av spökdressen men då hade tiden gått ut.

Skotten inga som helst problem, tack och lov 😀 (matte som jämt oroar sig för skotten men jag tänker släppa det nu för det här var riktigt skarpa skott och på nära håll).

Alla tre syskon skötte sig finfint 😀

En film är på väg att klippas ihop på Pi:s MH och läggs ut senare. Tack Ann för lån av filmkamera!

Pontus vid jakten

Pontus vid jakten

Pontus är vaaaarm efter avslutat MH.

Pontus är vaaaarm efter avslutat MH.

Det ser ut som någon är på väg att bli lurad ;-)

Det ser ut som någon är på väg att bli lurad ;-)

Plyte skrämmer spöken!

Plyte skrämmer spöken!

Funderingar i mängder

Sedan löpet för några veckor sen har vi hunnit med att tävla två appellspår och en lydnadstvåa. Just nu tycker jag mycket bättre om lydnaden än brukset 😉

Vi har varit ut o spårat en hel del den sista tiden, allt från åker, äng till snårig skog. Kanske har jag krävt för mycket av Pi från start, kanske har jag dämpat henne genom mina känslor efter spåren när det alltid blivit någon miss. I början sprang hon ut i spåret, hade ett enormt driv. Jag ville få ner farten pga slarvet som blev och det har jag lyckats med men det har slagit över åt andra hållet. Idag på tävling såg hon ut som ”varför gör vi det här”? ”Omotiverad” var kommentaren från domarna. Något liknande tävlingen förra helgen. Hon blir glad när hon till slut hittar pinnen men vägen dit är omständig och lång.

En stor skillnad idag mot första appellen var däremot domarnas attityd och peppning till att fortsätta, att inte ge upp, vilket jag uppskattar enormt. Efter förra tävlingen tänkte jag lägga av med allt vad spår hette. Som tur var kom jag på bättre tankar för det ÄR roligt, det SKA vara roligt. Jag måste bara sänka kraven lite på min unga tjej och låta henne utvecklas i spårarbetet på ett bättre vis. Riktigt  hur vägen dit ser ut vet jag inte än, men jag ska komma på ett sätt att hitta balansen.

Jag har lätt för att jämföra oss med de bästa, med de som har långt mer tävlingserfarenhet än oss. Själv har jag tävlat EN spårtävling tidigare i mitt liv och det var många år sedan. Jag  blir stel och vågar inte hjälpa min hund.

I vår första spårtävling gick Pi över sista pinnen och jag valde att bryta. Idag hittade vi pinnarna och fastän poängen blev låga så fortsatte vi för jag hade en mycket bättre känsla. Mycket tack vare trevliga domare och tävlingsledare + övriga tävlande. Pi var trött! Härom dagen när vi var till klubben och tränade lite i värmen tyckte jag hon inte reagerade alls på hettan. Idag var det annorlunda. Vi hade dessutom suttit i bilen tre timmar ner till Vättern, kanske inte den bästa förutsättningen.

Ny plan som vi inte hade beträtt tidigare med nya dofter och nya synintryck. Budföringen fick jag ge ett dubbelkommando men sen bar det av. Platsliggningen gick fint trots att hunden bredvid bytte ställning ett par gånger. I början av lydnaden tyckte jag att hon hängde med mig fint…märkte att hon tappade i linförigheten efter ett tag…och efter det tappade jag henne mer och mer. Framförgåendet fick vi 9/8,5 p på, det är jag nöjd med men sen märkes hur trött och antagligen påverkad av värmen hon var. Läggandet under gång la hon sig ner med framtassarna men rumpan uppe i vädret, vi kunde fått stilpoäng där tyckte en av domarna, hon höll positionen hela tiden. Inkallningen, visst hon sprang, men inte på Pi-vis osv osv tills hoppet på slutet blev för mycket så hon inte ens försökte hoppa…vi avslutade med ett glädjehopp över hindret och ut från plan 🙂 Det hade räckt om vi inte nollat hoppet men vi blev iaf godkända.

Lydnadstvåan i tisdags i Ludvika gick däremot bättre även om jag tyckte hon var ngt loj där med så gjorde hon allt jag bad henne om – vinst och förstapris 🙂

Jag funderade hela vägen  hem idag hur mycket det påverkar min hund, hur jag känner mig. Har mina känslor tex i spåret tryckt ner henne så hon inte tycker det är roligt längre? Självklart har jag belönat allt jag kunnat belöna men hon kanske känner av mig mer än jag trott? Även nervositeten i lydnaden…när vi debuterade i ettan var jag ju fruktansvärt nervös. Då var det Pi som stöttade mig men det var på hemmaplan där vi tränat under hela vintern. Det kan ju hända att hon själv känner sig osäker när vi kliver ut på för henne okänd mark.

Ja man kan ju fundera ihjäl sig, och jag ser nu hur rörigt detta inlägg blev men ville få ur mig lite tankar och då har jag nog bara nämnt en bråkdel. Vi ska nu ta en paus några dagar med avbrott för MH och fundera vidare och förhoppningsvis komma på en bra och rolig lösning eller låta det komma med tiden 🙂

Det kanske låter som jag är besviken av det jag skriver men det är jag absolut inte, jag vill bara utvecklas tillsammans med min Pi <3