Pi & Ru Aim for the sky and you'll reach the ceiling. Aim for the ceiling and you'll stay on the floor.

Author Archives: Catlin

Valpträff i Kråksången

Igår åkte vi mot Järlåsa och Kråksången för en spontan valpträff. Alla kunde komma utom ett syskon, även mamma Viva var på plats. Det var så spännande att se hur de andra hade utvecklats. Förutom allt bus fick de testa på lite apportering av råka.. jag som inte trodde att Ru skulle vara så intresserad hade visst helt fel. Hon tom slet itu den första fågeln :-O

Tack Annika och alla hussar, mattar och hundar för en trevlig dag 🙂

Hon växer så det knakar

Jag tycker redan Ru ser mycket äldre ut i uttrycket fast det bara gått några veckor 🙂
_DSC6158 (kopia)
_DSC6153

Vi har börjat så smått med lite enkel träning och mycket lek och även besökt Fagersta inomhushall några gånger för miljöträningens skull mest. Hemma pysslar vi med target, omvänt lockande och andra grunder som är bra att ha 🙂

DSC_0268

Jag har beställt hem ecalyptushydrolat till Pi så vi kan köra igång med lite nosework, men har inte testat än då det fortfarande fattas en del saker. Så länge tränar vi in lite trix, kör någon vittring och annat från lydnaden som jag känner att hon klarar av 🙂

Som det ser ut utomhus idag kan vi snart börja spåra lite mer, det ser vi fram emot.

Välkommen Ru!

Mitt i allt det jobbiga med Pi trillade en till medlem hem till våran flock,
får jag lov o presentera Agrosofens Hux Flux ”Ru”.

En underbar valp med mycket energi, så det räcker och blir över 😉
Dessutom har hon blivit Pi’s bästa vän <3

DSC_4871
DSC_4902
DSC_5118
_DSC5238
_DSC5564
_DSC5750
_DSC5773
_DSC5937
_DSC5965
_DSC5974

För att göra en lång historia kort…

…så kort som möjligt iaf.

I början på augusti förra året så märkte jag att Pi inte var riktigt som hon skulle. Hon hade en knapp märkbar men annorlunda hållning på bakkroppen när hon for fram. När vi tränade fjärren så ville hon inte riktigt sträcka ut bakbenen vid ställandet, inte mycket alls men jag som matte såg detta tydligt. Det gick en liten tid för jag tänkte att hon ev hade sträckt sig vid lek med en annan hund. Till slut kontaktade vi en massör för jag ville lokalisera var det satt någonstans för hon visade ingen smärta. Hon reagerade inte nämnvärt men problemen fanns kvar.

Vi hamnade hos ReDog för en utredning; vanlig röntgen av hela ryggen och rörelsekontroll. Röntgen visade ingenting. Vi blev hemskickade med rimadyl ett par veckor men ingen förändring alls. Fick remiss till Strömsholm där väntetiden var lång till en ortoped först i oktober. Där gjorde ct-röntgen som heller inte visade någonting. Ungefär här försvann lite hopp om att hon skulle bli återställd. Veterinärerna sa att det var neurologiskt men ingen kunde säga vad det var.

Tester på olika sjukdomar togs, alla negativa. Fästingprover togs två gånger. Hon hade blivit något sämre den första tiden men sen var det stadigt lika. Inga mer försämringar tack o lov. Det var när hon stod stilla på samma fläck som bakbenen kunde sjunka ner, men så fort hon rörde sig så stod hon upp igen. Märkte även då hon sprang och skulle vända sig att hon inte hade full koll på bakpartiet.

Under denna tid hann jag besöka ett antal veterinärer, kiropraktorer osv osv. Vi träffade Ole Frykman i Falun som även han sa att det var neurologiskt men inte heller han kunde säga vad det var. Till slut hamnade vi hos neurolog Cecilia Rhodin på Albano. Hon gick igenom Pi, tittade på hur hon rörde sig osv. Sen ställde hon frågan vad jag såg som störst problem med detta? För min del handlade det först o främst om att jag ville veta vad det var och om hon hade ont.

Den första frågan kunde heller inte hon svara på men hon hade sina aningar om att det satt i ryggen antagligen mellan två kotor, att det blivit en nervskada av någon smäll eller liknande och att nerverna helt enkelt inte fungerade som de skulle pga detta. Eftersom det gått så pass lång tid utan att det blivit värre så kunde hon utesluta såna saker som hjärntumörer mm. Hon sa att Pi inte hade ont, om hon pep till nån enstaka gång så jämförde hon det med en människa som har en nervskada, att det kan hugga till lite i vissa lägen men att det släpper på en gång. Hon tyckte att vi kunde leva ett helt normalt hundliv, börja bygga upp kondisen igen. Träna på det vi ville träna på som hon klarade av trots att hon inte alltid har full koll på bakdelen.

Det här har varit extremt jobbigt för mig som matte, jag hade så höga mål. Vi har jobbat så mycket för att komma någonstans, vi har haft roligt tillsammans och träningen har även fått mig att må så mycket bättre, så det har varit en rejäl svacka och jag har nog lidit mer av detta än Pi har gjort.

Nu har jag iaf kommit till en punkt där jag måste acceptera läget och jag är samtidigt otroligt tacksam över att hon får leva och att det inte blivit sämre även om vår framtid i träningen kommer se helt annorlunda ut. Nu får vi träna på det vi kan, försöka hitta nya utmaningar.

När jag tänker tillbaka är jag stolt över att det sista vi gjorde tillsammans i tävlingsväg var att bli rasmästare i Lkl III på SSU i somras, det känns som ett värdigt slut på tävlandet i lydnadslydnaden <3

DSC_2373Älskade hund <3

SSU i Södertälje

För lite mer än en vecka sedan besökte vi SSU för första gången. Vi passade på i samband med ett besök hos syster med familj som inte bor långt ifrån.

Vi var tre tävlande i klass III och efter en mycket strulig sitt i grupp, och en lika strulig platsliggning där båda hanarna vi tävlade med blev upp över öronen kär i Pi och skulle fram, så gick jag först in på lydnadsplan med en ganska strulig och uppgiven känsla men vi lyckades på nåt vis skrapa ihop några poäng och det räckte till en förstaplats och vårat andra förstapris i lydnadsklass III 🙂
SSULOR2015-153

 
Vi blev iom denna tävling även rasmästare i Lkl III så det kändes lite extra roligt.
DSC_2944

Just nu har vi lite semester i värmen..tränar bara små stunder här och där, mest brukslydnaden så får vi se i höst om vi hinner med någon högre spårtävling.

Lycka

Det var knappt fyra månader sen vi åkte ner till Strömsholm för att kika efter knappnålen som kunde ligga i magen. Istället hittade de ett kg tumör som vi efter många jobbiga veckor fick reda på var godartad. Därför känns det extra kul att vi förra veckan fixade förstapriset i trean tillsammans. Älskade hund <3
DSC_2373

Syskon

Vi har Pelle på besök ett dygn…de är så olika de här två till utseendet, ändå är det så lätt att man tar fel….
de har exakt samma uttryck i ansiktet trots allt som skiljer.

Pelle & Pi

Pelle & Pi

Vi har/har haft paus från träning ett tag framöver pga livets överaskningar men vi kommer igen.

PI-ggelin brukshund

Allt är som vanligt igen 😀

Full fart i skogen, full fart hemma….ja Pi har väl alltid velat ha det så men varit tvingad till vila medan operationssåret läkt. Förra veckan kunde vi inte hålla oss längre…ut en tur i skogen och hon sprang som aldrig förr….runt runt runt runt 🙂

Har hjälpt till på en del tävlingar och fått tävlingssug…samtidigt som jag funderat en hel del.

Jag har ju höga krav på mig själv som förare…vill göra allt så rätt och så bra som möjligt…frågan är om jag kanske har för höga mål. Jag kanske helt enkelt är för oerfaren själv som hundtränare…

…vilket har lett mig in på tankar om att vi kanske inte alls ska hålla på med lydnadslydnaden…det kanske är brukset vi ska satsa på…brukset har ju kommit lite i skymundan eftersom jag själv tycker det är så roligt med pillandet i momenten i lydnaden. Brukset har jag mest tagit tag i när det varit dags för tävling…visst har vi spårat en hel del osv men jag tänker ganska sällan tävling när vi jobbar i skogen.

Ska jag göra nåt ska det va på riktigt, inget halvdant… och nu när vi varit ute på några treor utan nåt vidare resultat så kan jag inte låta bli att tänka framåt…kommer jag någonsin få henne att hålla en hel elittävling? Är det mödan värt att fortsätta? Inte för att jag inte tror på min hund, utan för att jag tvekar på mig själv som förare och lärare. Och nej, vi har inte bråttom, men jag vill inte jobba ihjäl mig för nåt som kanske aldrig blir nåt….pga mig själv.

Ja så här går tankarna, fram och tillbaka, fram o tillbaka…jag har ju trots allt en av världens piggaste o fartigaste rottweiler 😉 som älskar att jobba dessutom. Jag funderar ett tag till 🙂

Världens bästa Pi <3

Världens bästa Pi <3

Äntligen är oron över

Förra torsdagen opererades Pi, jag skjutsade ner henne tidig morgon.

Lång väntan hemma på telefonsamtal.

Hugo Schmökel, som opererat ringde: allt hade gått bra, jag fick hämta Pi samma dag. Hon var vaken. Det var en tumör, de kunde inte säga vad för typ men allt såg positivt ut. Ett kg!!! tumör, ca 2 dm i diameter hade de plockat ut. Den hade växt på äggstocken så äggstockar och livmoder var även de borta.

En enorm lättnad att knölen var borta och att kirurgen hade låtit så positiv.

Vi åkte ner och hämtade en omtöcknad tjej men godis skulle hon ha ur fickan när jag stoppade ner handen. Veterinären som jag hade träffat på morgonen fick syn på oss…hon gjorde något tecken att vi skulle vänta, och kom tillbaka med en glasburk. Där i låg halva tumören, vilken syn. Spännande men samtidigt läskigt. Den innehöll både skelettbitar och päls. Den andra halvan hade de lagt för åskådan för de andra veterinärerna, den här skulle skickas ner till lab.

Det kunde ta upp till tre veckor innan svar från lab skulle komma.

Igår ringde jag och hörde för säkerhets skull, inget svar hade kommit. Senare på kvällen ringde numret från Strömsholm; det hade kommit. Svaret var glädjande: det var en sk peratom, godartad och helt ofarlig!!!

Lättnaden går inte att beskriva…ringde direkt upp både Marie och Inger uppfödare och berättade den härliga nyheten.

Veterinären som ringde talade om att det inte var säkert det varit en fostertvilling, detta kunde även uppstå av fel på cellerna vid fosterutvecklingen som bildade detta. Ja det var mer invecklat än så, men på ett ungefär.

Nu ska vi vila från motion i tre veckor till, sen kan vi börja träna lite smått igen och springa av oss i skogen 😀

Detta är vad vi pysslar med nu för att den lilla söta rottishjärnan ska få jobba lite.
Gud vad jag älskar den här hunden, när något sånt här händer förstår jag verkligen vad hon betyder för mig, och för Björn.

Det började med en nål…

Allt började med en virkad nåldyna…hade virkat en ”kotte”, ställt den på vardagsrumsbordet med fyra nålar i…

Pi fyller två år som vi senare på dagen ska fira, jag hör att hon ligger på sin bädd i köket och grejar med nåt. Går ut och ser att hon snott igelkotten med nålar från bordet. Hon älskar ju gosedjur, var förmodligen ganska säker på att den här lilla sötnosen hade matte virkat åt henne.

Panik! Leta nålar…som tur var hade jag fotat den kvällen innan så visste till o med hur nålarna jag letade efter såg ut. En satt kvar i kotten, två låg på bädden….den fjärde var borta! Kröp omkring på golvet själv ett par timmar…gick igenom hela Pi…päls, mun, svalg…husse kom hem och vi kröp på golvet ihop ett par timmar till.

Ingen nål…ringde Strömsholm…de tyckte vi skulle åka in på akuttid för säkerhets skull.

IMG_5204

Packade in Pi i bilen och körde neråt för en röntgen…vi fick komma in nästan på en gång för en vanlig röntgen. Sköterskan ville ta en extrabild med Pi liggandes på rygg…minns att jag reagerade på det.

Låååång väntan på resultat som vanligt på akuttid. En sköterska kom ut och sa att det nog var bäst att vi var kvar trots att det förmodligen inte fanns någon nål i magen, så vi fick prata med veterinären.

IMG_5208

Gick in i butiken på sjukhuset och köpte presenter….hittade bla en rosa boll.

Till sist fick vi komma in…vet började känna på magen. De hade inte hittat någon nål…därmot en rund knöl stor som en tennisboll långt bak i buken. Hon frågade om Pi hade ätit något ben. Hon hade aldrig sett något liknande, vi fick se plåten.

Eftersom vi var inne akut och vi inte hade märkt av på Pi att hon mådde dåligt på nåt vis så fick vi åka hem med en tid för ultraljud veckan därpå… utan några som helst svar på vad denna runda boll kunde vara.

Många långa dagars väntan…vi skulle tävlat dubbelt upp den helgen i Rättvik. Vi avbokade. Det kändes bara konstigt när jag inte hade en aning om vad som fanns inne i Pi…visste inte ens om den låg i magsäcken eller utanför.

Till slut blev det torsdag…husse följde med. Även denna dag blev lång då det var många hundar i kö till både ultraljud och röntgen. Veterinären denna dag som kände på magen kände ingen knöl alls. Förhoppningarna ökade men sänktes igen då vi kom in på ultraljudet. Där fanns någonting men den hade flyttat på sig…längre fram i buken. Den var ca en dm stor i diameter men hon kunde inte säga var den kom ifrån…om den växte på något…lever, njurar magsäck såg bra ut. Den låg utanför magsäcken. Det kunde vara en tumör…den kunde växa på äggstocken. Ingenting kunde sägas förrän man öppnade och såg den med blotta ögat.

När vi pratade med vet sa hon åter igen att de inte alls kunde säga vad detta var, att ingen av de hade sett något liknande tidigare. Det kunde vara rester som bildats redan från valptiden, det kunde vara en tumör, trots att tumörer är väldigt ovanligt på en så ung hund. Ja, det kunde väl i princip vara vad som helst.

Vi tog ett blodprov som visade sig se helt normalt ut. Både vita/röda blodkroppar, blodplättar och levervärden var som de skulle.

Vi fick en operationstid torsdagen därpå så nu återstår ännu en vecka av väntan och ångest. Först avbokade jag allt som hade med hundaktiviteter att göra…sen tänkte jag om.

Pi lider inte, hon är precis som vanligt…hon reagerade inte ens när de tryckte och klämde på bollen. På onsdag fm har vi träningstävling, vi blir med där. Vi har inte tränat på över en vecka och jag ser på henne att hon tittar på mig lite undrande…. när vi går ut springer hon före mot planen för hon tror att vi ska träna. På onsdag är jag med för hennes skull, så hon får leva en dag som vanligt dagen innan operation.

IMG_5202

Hon är så fin och duktig att ha med på djursjukhuset…vi satt i en korridor där det sprang många stressade människor men hon lyckades få stopp på nästan varenda en med sin bedjande ”klia-mig-blick”. Hon som knappt varit hos en veterinär tidigare, förutom för nån vaccination…har gått med på att rakas på magen, vändas på rygg…somnat på rygg under ultraljud (vissa småsnarkningar hördes). Tiggt åt sig godis av sköterskor, lugnat andra oroliga hundar. Försökt sno ett mjukdjur på kassadisken osv osv.

Mitt hjärta <3 Nu ska allt blir bra så vi kan börja leva igen!