Pi & Ru Aim for the sky and you'll reach the ceiling. Aim for the ceiling and you'll stay on the floor.

Category Archives: Spår

Hon växer så det knakar

Jag tycker redan Ru ser mycket äldre ut i uttrycket fast det bara gått några veckor 🙂
_DSC6158 (kopia)
_DSC6153

Vi har börjat så smått med lite enkel träning och mycket lek och även besökt Fagersta inomhushall några gånger för miljöträningens skull mest. Hemma pysslar vi med target, omvänt lockande och andra grunder som är bra att ha 🙂

DSC_0268

Jag har beställt hem ecalyptushydrolat till Pi så vi kan köra igång med lite nosework, men har inte testat än då det fortfarande fattas en del saker. Så länge tränar vi in lite trix, kör någon vittring och annat från lydnaden som jag känner att hon klarar av 🙂

Som det ser ut utomhus idag kan vi snart börja spåra lite mer, det ser vi fram emot.

PI-ggelin brukshund

Allt är som vanligt igen 😀

Full fart i skogen, full fart hemma….ja Pi har väl alltid velat ha det så men varit tvingad till vila medan operationssåret läkt. Förra veckan kunde vi inte hålla oss längre…ut en tur i skogen och hon sprang som aldrig förr….runt runt runt runt 🙂

Har hjälpt till på en del tävlingar och fått tävlingssug…samtidigt som jag funderat en hel del.

Jag har ju höga krav på mig själv som förare…vill göra allt så rätt och så bra som möjligt…frågan är om jag kanske har för höga mål. Jag kanske helt enkelt är för oerfaren själv som hundtränare…

…vilket har lett mig in på tankar om att vi kanske inte alls ska hålla på med lydnadslydnaden…det kanske är brukset vi ska satsa på…brukset har ju kommit lite i skymundan eftersom jag själv tycker det är så roligt med pillandet i momenten i lydnaden. Brukset har jag mest tagit tag i när det varit dags för tävling…visst har vi spårat en hel del osv men jag tänker ganska sällan tävling när vi jobbar i skogen.

Ska jag göra nåt ska det va på riktigt, inget halvdant… och nu när vi varit ute på några treor utan nåt vidare resultat så kan jag inte låta bli att tänka framåt…kommer jag någonsin få henne att hålla en hel elittävling? Är det mödan värt att fortsätta? Inte för att jag inte tror på min hund, utan för att jag tvekar på mig själv som förare och lärare. Och nej, vi har inte bråttom, men jag vill inte jobba ihjäl mig för nåt som kanske aldrig blir nåt….pga mig själv.

Ja så här går tankarna, fram och tillbaka, fram o tillbaka…jag har ju trots allt en av världens piggaste o fartigaste rottweiler 😉 som älskar att jobba dessutom. Jag funderar ett tag till 🙂

Världens bästa Pi <3

Världens bästa Pi <3

Visst är det så…

…att när det händer mycket inom hundvärlden, ja då har man inte tid att skriva. Däremot under ”lågsäsong” då har man hur mycket tid som helst 😉

Vi har sedan appellen i juni hunnit med tre stycken treor med blandade resultat, dock inga förstapris, och nu sist en lägre spårtävling där det gick betydligt bättre.

Vi startade trean i Järvsö. Vi kände oss inte riktigt klara men tog en liten rövare, plus att jag ville kolla av om min träning mot att hålla ihop under tävling gick åt rätt håll och det tycker jag att jag fick bekräftat. Missen blev att Pi tjuvade på metallen och matten hade ju ingen aning om att om hon snabbt hade ropat tillbaka henne så hade vi iaf haft poängchans där. Var otroligt nöjd med hennes prestation ändå, att hon och jag var ”ett” trots ny plan och första tävlingen i trean.

Vi åkte hem och anmälde oss till en till på hemmaklubben. Den här gången hade jag samma bra känsla men tyvärr var det de moment som kostar mest som var sämst. Vi vann med 2,5 p ifrån ett förstapris, lite surt.

Den tredje som vi aldrig borde ha åkt på med en matte som legat sjuk ett dygn och fortfarande inte var på topp. Det plus många störningar blev lite för mycket för våra huvuden så den tävlingen glömmer vi helst 😉

Jag kände att jag ville testa en lägretävling innan säsongen var slut och det gjorde vi uppe i Rättvik. Fina spår, lagomt väder. Sex pinnar plus slut, en trött Pi på slutet av spåret. Vi GICK sista biten men hon gav inte upp och vi klarade tiden med två minuter kvar. Puh!

Platsen och budföringen gick som en dans. Efter lydnaden var jag lite orolig att vi inte hade klarat det då hon gjorde en riktig dålig linförighet samt vägrade lägga ner magen i det stickiga gräset på krypet. När trean ropades upp med uppflytt som resultat trodde jag de hade vänt på ordningen…

VI VANN! med 501 p. En perfekt 18-månaderspresent för Pi med en otroligt stolt matte <3

DSC_7700

Appelltävling

O så for vi iväg igen, den här gången mot Rättvik!

Jag var som vanligt mest nervös för spåret…lydnaden går att påverka – inte spåret. Vi blev utkörda till slutet av en fin grusväg som delade sig och vi var helt själva där så det fanns både tid och utrymme för en ordentlig rastning innan domarna och tävlingsledare kom. O vilken fin spårskog vi fick, inte alls som den snåriga risiga i Avesta utan ganska så glest mellan träden. Perfekt! Solen började steka och det var dags att sela på, nu valde jag att sela på tidigare och bara koppla linan vid spårstarten för när jag är nervös så krånglar jag bara till det med selen. Linan hade vi lagt ut tidigare.

Nu bar det iväg och hon spårade säkrare än någonsin. Första pinnen hittad! Tog vinkeln klockrent, hon som oftast brukar kolla av en extra gång innan hon vinklar men inte idag. Innan andra pinnen hittades gick faktiskt spåret över en mindre skogsväg men det gick ju bra det med. Andra vinkeln tog hon lika fint, sen tyckte jag att vi gick liiiite långt…så trodde vi hade missat slutet igen som på första tävlingen men puh, där var den ganska så nära vägen. Det var en sån lättnad att hon spårat så bra och med drag i linan trots värmen. Det gjorde att jag blev ännu mer bergsäker på att skendräktigheten påverkat henne som sjutton tävlingen några veckor tidigare.

Idag var jag glad att jag skaffat kyltäcke…ångrar inte det en sekund så ni som har hundar som påverkas av värmen – köp! Jättebra att sätta på i bilen mellan spår och lydnad tex.

Tillbaka till klubben, två hade brutit. Sex kvar. Solen sken fortfarande. Dags för platsliggning – det första jag ser på vår plats är en fet halvtorkad daggmask några dm bort…hann inte kasta bort den då, gjorde det efteråt. Jag såg att hon låg och vädrade lite men som ”tur” var så reste sig schäfern bredvid upp och krångla lite så hon var tvungen att hålla ett litet öga på den. Tror inte att hon hade gjort något annars heller men det var en onödig utmaning.

Dags för budföring – full fart som vanligt fram o tillbaka. Inga konstigheter.

Lydnaden var hon lite off på emellanåt…jag vet ju att hon kan sååå mycket bättre men jag är så klart jättenöjd ändå, även om vi måste ut o träna mer på nya planer. Fem min innan lydnadsstarten kom jag på att jag får ju gå ut köra lite innan på plan i brukset men då var det försent.

Jag hade en bra känsla efter tävling fast hade egentligen ingen aning om hur det hade gått poängmässigt. Visste varken poäng på spår, plats eller budföring. Lydnaden hade jag lite mer koll på. Till slut var det bara vi kvar och vi VANN med 291,5 poäng 😀 Det här är nog tävlingen jag blivit som mest glad för att klara av 🙂
Grattis säger vi oxå till tvåan, en jättetrevlig bc med en lika trevlig matte (som dessutom hade rosa byxor) 😀

Spår: 10/10
Budföring: 10/10
Linförighet: 8,5/8,5
Framförgående: 9/9
Platsläggande: 8/7,5
Inkallande: 10/10
Apportering: 8,5/7,5
Hopp: 8/8
Platsliggande: 10/10

Pi appell

Jag svävar fortfarande på moln och har inte tränat en enda minut sen i lördags så Pi ser nästan lite orolig ut 😉 men nu ska vi fortsätta med lägrespåret (äntligen kan man ta bort appelltänket i huvudet) och lkl3.

Ann med Lowa gjorde strålande resultat samtidigt på Rottis-SM i bruks och tog hem allt i elitspåret – HEJA! Nästa år kanske vi oxå är med så nu måste vi ut och träna 🙂

Skogskväll

Tog Pi med mig ut till skogen när det blivit lite svalare på kvällen och lade ett kortare spår med två vinklar, fyra pinnar och två snusdosor med kattmat i. Jag valde att lägga många föremål på kortare sträcka för att få upp henne motivation som hon saknade sist på tävling. Idag var det inget fel alls på motivationen, draget i linan fanns och blev över och hon hittade alla föremål, tog vinklarna fint så det känns bra.

Direkt efter spåret hade jag vallat en ruta så efter vattenpaus gick vi dit och jag tänkte att farten kanske skulle vara något dämpad direkt efter spåret men inte då. Full fart ut på djupet…första föremålet in. Andra svängen hitta hon en vattenpöl på vägen och drack lite men sen var det ut på djupet igen och in med nästa… jag kunde avslutat där men fortsatte och hon hämtade in högra hörnet med samma entusiasm 🙂 För att bara ha gjort upplet tre ggr tidigare så är jag mer än nöjd. Det syns så väl att hon tycker det är kul!!

glad

För så här glad är jag när jag får springa o leta roliga saker :D

 

Igår var vi och kikade när Hyttbackens Otto och Osi gjorde sitt MT i Fagersta – spännande. Innan det så tog vi ett kort träningspass på planen, sen kom Johanna med sin lilla Oxy och vi fick sitt i grupp och platsliggning med oss gömda gjort. Kul att äntligen få träffa Johanna med sin vofse 🙂 Tidigare har Pi haft lite svårt att ligga still på platsen..hon har inte rest sig men gärna vickat några gånger på rumpan..tuggat lite på nåt skojsigt osv… men det verkar vi ha fått bort och det känns riktigt bra. Sitt i grupp var andra gången vi testade..och även om hon sitter som en padda så sitter hon iaf. Att gömma sig verkar inte heller vara några konstigheter än så länge.

Tidigare på dagen idag så körde vi igenom appelllydnaden igen…jag kedjade momenten två och två och fast solen sken och hoppet ligger sist så fanns det ingen antydan till trötthet idag heller… jag har faktiskt utmanat henne några ggr den här veckan att hoppa när jag vet att hon varit lite tröttare och belönat upp det rejält…rätt eller fel, jag vet inte. Vi provar oss fram som vanligt 🙂

nos

 

Funderingar i mängder

Sedan löpet för några veckor sen har vi hunnit med att tävla två appellspår och en lydnadstvåa. Just nu tycker jag mycket bättre om lydnaden än brukset 😉

Vi har varit ut o spårat en hel del den sista tiden, allt från åker, äng till snårig skog. Kanske har jag krävt för mycket av Pi från start, kanske har jag dämpat henne genom mina känslor efter spåren när det alltid blivit någon miss. I början sprang hon ut i spåret, hade ett enormt driv. Jag ville få ner farten pga slarvet som blev och det har jag lyckats med men det har slagit över åt andra hållet. Idag på tävling såg hon ut som ”varför gör vi det här”? ”Omotiverad” var kommentaren från domarna. Något liknande tävlingen förra helgen. Hon blir glad när hon till slut hittar pinnen men vägen dit är omständig och lång.

En stor skillnad idag mot första appellen var däremot domarnas attityd och peppning till att fortsätta, att inte ge upp, vilket jag uppskattar enormt. Efter förra tävlingen tänkte jag lägga av med allt vad spår hette. Som tur var kom jag på bättre tankar för det ÄR roligt, det SKA vara roligt. Jag måste bara sänka kraven lite på min unga tjej och låta henne utvecklas i spårarbetet på ett bättre vis. Riktigt  hur vägen dit ser ut vet jag inte än, men jag ska komma på ett sätt att hitta balansen.

Jag har lätt för att jämföra oss med de bästa, med de som har långt mer tävlingserfarenhet än oss. Själv har jag tävlat EN spårtävling tidigare i mitt liv och det var många år sedan. Jag  blir stel och vågar inte hjälpa min hund.

I vår första spårtävling gick Pi över sista pinnen och jag valde att bryta. Idag hittade vi pinnarna och fastän poängen blev låga så fortsatte vi för jag hade en mycket bättre känsla. Mycket tack vare trevliga domare och tävlingsledare + övriga tävlande. Pi var trött! Härom dagen när vi var till klubben och tränade lite i värmen tyckte jag hon inte reagerade alls på hettan. Idag var det annorlunda. Vi hade dessutom suttit i bilen tre timmar ner till Vättern, kanske inte den bästa förutsättningen.

Ny plan som vi inte hade beträtt tidigare med nya dofter och nya synintryck. Budföringen fick jag ge ett dubbelkommando men sen bar det av. Platsliggningen gick fint trots att hunden bredvid bytte ställning ett par gånger. I början av lydnaden tyckte jag att hon hängde med mig fint…märkte att hon tappade i linförigheten efter ett tag…och efter det tappade jag henne mer och mer. Framförgåendet fick vi 9/8,5 p på, det är jag nöjd med men sen märkes hur trött och antagligen påverkad av värmen hon var. Läggandet under gång la hon sig ner med framtassarna men rumpan uppe i vädret, vi kunde fått stilpoäng där tyckte en av domarna, hon höll positionen hela tiden. Inkallningen, visst hon sprang, men inte på Pi-vis osv osv tills hoppet på slutet blev för mycket så hon inte ens försökte hoppa…vi avslutade med ett glädjehopp över hindret och ut från plan 🙂 Det hade räckt om vi inte nollat hoppet men vi blev iaf godkända.

Lydnadstvåan i tisdags i Ludvika gick däremot bättre även om jag tyckte hon var ngt loj där med så gjorde hon allt jag bad henne om – vinst och förstapris 🙂

Jag funderade hela vägen  hem idag hur mycket det påverkar min hund, hur jag känner mig. Har mina känslor tex i spåret tryckt ner henne så hon inte tycker det är roligt längre? Självklart har jag belönat allt jag kunnat belöna men hon kanske känner av mig mer än jag trott? Även nervositeten i lydnaden…när vi debuterade i ettan var jag ju fruktansvärt nervös. Då var det Pi som stöttade mig men det var på hemmaplan där vi tränat under hela vintern. Det kan ju hända att hon själv känner sig osäker när vi kliver ut på för henne okänd mark.

Ja man kan ju fundera ihjäl sig, och jag ser nu hur rörigt detta inlägg blev men ville få ur mig lite tankar och då har jag nog bara nämnt en bråkdel. Vi ska nu ta en paus några dagar med avbrott för MH och fundera vidare och förhoppningsvis komma på en bra och rolig lösning eller låta det komma med tiden 🙂

Det kanske låter som jag är besviken av det jag skriver men det är jag absolut inte, jag vill bara utvecklas tillsammans med min Pi <3

Ops!

Nu var det länge sedan det var någon uppdatering i vårat träningsliv men desto mer har det spårats och tränats lydnad.

Vi är mitt i ett löp med avbokade tävlingar som följd men snart är vi på banan igen…

…så länge spanar vi älg!

Älgspan!

Spårdag i Karbenning

Vi åkte till Anneli och brorsan Pelle för att spåra på åker. Vi tog fyrhjulingen ner till åkrarna och lade varsitt spår åt varandra. En och en halv till två timmar senare gick vi ner med hundarna. Pelle började, tog spåret fint i skuggan…sen slutade han att spåra. Jag gick ut med Pi, hon sprang omkring i cirklar och hittade inte spårstarten…vi gick längre fram där jag visste att spåret gick, hon cirklade omkring där med utan att få upp nåt i nosen. Jättekonstigt!!!, tyckte jag. Anneli var mindre bekymrad, hon trodde att eftersom vi gått ut spåren i frost och fukt, och solen hade legat på ett par timmar efter, plus att det vindade en hel del, så blev det för svårt helt enkelt. Det fanns inte tillräckligt med doft kvar. Jag var ändå frustrerad och orolig. Det kan ju lika gärna bli så här på tävling… det positiva jag tog med mig var att Pi verkar aldrig ge upp trots att hon aldrig hittade på spåret.

Vi gick tillbaka och Anneli tyckte vi skulle lägga ett spår till så att de skulle få lyckas som ett bra avslut. Den här gången gick vi ut åt våra egna hundar och gick spåren på en gång. Vilken skillnad! Nu var det som de inte hade gjort annat i sina liv. Båda två hittade sina pinnar och slut 🙂

Pi har full koll på brorsan när han spårar.

Pi har full koll på brorsan när han spårar.

Pelle spanar efter matte när hon lägger spår.

Pelle spanar efter matte när hon lägger spår.

Har funderat en hel del sen dess. Jag vet ju att väder och vind gör skillnad på doften. Även underlag, och jag var även medveten om att mycket av doften kan dunsta bort i solsken om man lagt spåret i fukt och frost. Däremot har jag aldrig varit med om det själv, att hunden inte hittat spåret alls. Tappat spår ja, men inte upplevelsen jag fick att det inte var en doft på hela åkern. Jag är fortfarande lite orolig att hon faktiskt kände spårdoften men struntade i den, att hon istället vindade efter vilda djur (bla vildsvin som visst brukar böka omkring på den åkern), men så får jag slå bort den tanken och vara realistisk. Hon har inte så mycket erfarenhet än, det var helt enkelt för svårt.

Tävlingspremiär!

Jag är så otroligt glad och stolt över både mig själv och Pi. Vi har lyckats genomföra vår första tävling tillsammans trots panikångest och veckor av nervositet. Mitt mål med dagen var att inte svimma på planen, det blev mycket bättre än så.

Att tävla på hemmaplan var inget jag hade planerat från början. Tvärtom ville jag iväg långt bort där ingen kände mig och jag kunde göra bort mig ordentligt i fred 😉 Sen började jag tänka på min hund som inte är så gammal och erfaren än, det kändes helt enkelt mest rätt att tävla hemma för hennes skull.

Lördagen startade redan kl åtta då treorna körde igång och jag skulle skriva. Det var nog bra när jag tänker till i efterhand för då hade jag redan stått på plan några timmar och varit nervös för andras skull istället. Ann med Sisu var bland de sista ekipagen och de gjorde sin tävling med bravur. De problem de hade haft på träning innan var som bortblåsta!! O vittringen var bland de finaste jag har sett 🙂 De vann sin klass välförtjänt!

Vi hade samling halv tolv, sen var det ganska lång väntetid. Vi var i grupp nr tre på platsen och hade turen att hamna längst bort från publiken in mot väggen. Trots ett dunkade hjärta som säkert hördes i hela hallen gick platsen fint. Tandvisningen direkt efter får jag vara nöjd med fast hon flyttade på sig en bit när domaren skulle kika på tänderna. Hon blir ju så till sig när någon kommer emot henne…inte lätt att sitta stilla med rumpen då heller.

Mer väntan… vi skulle in som nr 12 och det gick ganska så sakta i början men sen sprang tiden iväg och det var vi. Det är svårt att veta hur man ska värma upp med en hund som aldrig har tävlat förut men jag tror jag tänkte åt rätt håll iaf för Pi var med mig hela tävlingen. Jag måste verkligen ha gått in i våran bubbla för jag minns inte att jag såg domaren någon gång, och har ingen aning om vem det var som skrev åt oss. Jag såg inte publiken heller.

Linförigheten hade vi testat på med koppel för första gången dagen innan och det var inga problem, inget som störde henne. Det jag ska vara tacksam över är att hon faktiskt inte är så störningskänslig, när vi gick mot publiken tittade hon aldrig dit som många andra hundar som tappade fokus där. Vi fick även kommentarer om det efteråt 🙂

Läggande under gång hade vi visst lite segt läggande och ett litet nos vilket jag såg. Inkallningen…jag lämnar Pi och ställer upp, ska kalla in henne och typ tappar rösten. Jag får till någon slags basröst som jag aldrig använder vid inkallning, Pi reser sig och blir tveksam. Sådär brukar inte matte låta! Jag kallar in igen med rätt röst och hon kommer farande. Puh! Det grämer mig lite att vi missade en del poäng på den.

Ställandet såg jag knappt själv heller, transporten trängde hon lite i. Sen kom apporteringen och hon hamnade lite för långt fram i uppställningen. Det kunde jag ha rättat till men jag tänkte inte på det förrän hon skulle gripa apportbocken och det blev lite tveksamt gripande men som tur var höll hon fast den iaf.

Hoppet gick finfint och vi fick ettornas högsta helhetsintryck: 9,5 p.

Jag visste egentligen inte alls om vi hade klarat oss, jag hörde av några andra att det nog inte var många som hade klarat ett förstapris den här dagen. Väntan var ganska så lång men jag var ju så klart nöjd ändå över att vi hade tagit oss igenom tävlingen utan svimanfall och andra hemskheter.

Prisutdelning; en efter en ropades upp. Till slut var vi tre kvar och nr tre hade fått ett förstapris så då kunde jag andas ut 😀 Vi hamnade på andraplats av 27 stycken tävlande och jag är sååå nöjd över dagen. Min fina duktiga hund <3

Sötnos

Klarade vi det matte?

Jag måste nämna Ann även här för som jag skrev på hennes fb-sida. Utan alla träningstillfällen med henne, och allt jag lärt mig under kort tid genom att fråga och iakttaga, så hade vi nog aldrig fått någon pallplats idag. TACK!!

Sen har jag så klart även lärt mig mycket på alla privatlektioner och kurser vi gått för Monika. Tack även till dig Monika!

Dagen efter var det inte några som helst problem (mja) att kliva upp kl fem och åka ner till Kungsör. Jag och Ann hade hyrt hallen två timmar innan när vi ändå var ner, innan tävlingsledarutbildningen. En rolig och lärorik dag men oj vad trött jag var när jag åkte hem. Vi har ett praktiktillfälle kvar innan det praktiska provet, sen får vi om vi lyckas, planera roliga tävlingar i Fagersta.

Idag efter en härligt solig skogspromenad fick husse slänga ut spårpinnar i skogen (som ej luktar matte) så Pi skulle få lära sig att de är lika mycket värda att hitta som mattes pinnar. När hon väl slog på nosen och lugnade ner tempot liiite så gick det som en dans. Det jag såg vid hennes lilla ”upplet” idag, gjorde att jag inte bekymrar mig så mycket för sakletning i framtiden för hon ger aldrig upp!! Samma fart hela tiden och samma entusiasm 🙂 Vi ska köra så här några gånger till innan vi lägger de i spåret.

Pinnproblem

Jag har förstått att vi har samma problem i spåret med pinnarna som vi har/hade med apportbocken. Jag har alltid tidigare bara använt mig av egna apportbockar, likaså av egna spårpinnar. I slutet av sommaren lade Anneli ut ett spår åt oss och det var då jag först upptäckte att hon ignorerade pinnarna totalt, fast jag hade hoppats att det var en engångsföreteelse. Den senaste tiden har vi mest ägnat åt lydnaden och inte spårat så mycket. De spår vi gått har jag lagt ut själv i brist på andra spårläggare.

Idag fick husse gå ut spåret. Jag gav honom några nygjorda pinnar som inte hade legat i min bil. Jag tänkte att husses doft borde ju duga. Inte då! Inte ens den nya lilla leksaken (som inte heller fast doft på av mig) tog hon upp. Däremot så plockade jag själv upp fem av sex pinnar som hon gått över!! EN tog hon upp själv. Jag tror inte detta handlar om föremålsintresse, jag tror det enbart handlar om att hon är inlärd på att ta föremål som doftar matte.

Nu är frågan, hur tränar vi på detta på bästa sätt? Jag har en idé om att husse får lägga ut en massa pinnar på nån gräsplätt och så går vi dit och bara tokbelönar så fort hon plockar upp en. Det som tar emot är risken som finns att hon gör samma sak sen på vittringen. Alternativet är att husse går flera kortare raksträckor i skogen med många pinnar i… hur tänker ni?

06012014-DSC_1010