Pi & Ru Aim for the sky and you'll reach the ceiling. Aim for the ceiling and you'll stay on the floor.

Category Archives: Tävling

För att göra en lång historia kort…

…så kort som möjligt iaf.

I början på augusti förra året så märkte jag att Pi inte var riktigt som hon skulle. Hon hade en knapp märkbar men annorlunda hållning på bakkroppen när hon for fram. När vi tränade fjärren så ville hon inte riktigt sträcka ut bakbenen vid ställandet, inte mycket alls men jag som matte såg detta tydligt. Det gick en liten tid för jag tänkte att hon ev hade sträckt sig vid lek med en annan hund. Till slut kontaktade vi en massör för jag ville lokalisera var det satt någonstans för hon visade ingen smärta. Hon reagerade inte nämnvärt men problemen fanns kvar.

Vi hamnade hos ReDog för en utredning; vanlig röntgen av hela ryggen och rörelsekontroll. Röntgen visade ingenting. Vi blev hemskickade med rimadyl ett par veckor men ingen förändring alls. Fick remiss till Strömsholm där väntetiden var lång till en ortoped först i oktober. Där gjorde ct-röntgen som heller inte visade någonting. Ungefär här försvann lite hopp om att hon skulle bli återställd. Veterinärerna sa att det var neurologiskt men ingen kunde säga vad det var.

Tester på olika sjukdomar togs, alla negativa. Fästingprover togs två gånger. Hon hade blivit något sämre den första tiden men sen var det stadigt lika. Inga mer försämringar tack o lov. Det var när hon stod stilla på samma fläck som bakbenen kunde sjunka ner, men så fort hon rörde sig så stod hon upp igen. Märkte även då hon sprang och skulle vända sig att hon inte hade full koll på bakpartiet.

Under denna tid hann jag besöka ett antal veterinärer, kiropraktorer osv osv. Vi träffade Ole Frykman i Falun som även han sa att det var neurologiskt men inte heller han kunde säga vad det var. Till slut hamnade vi hos neurolog Cecilia Rhodin på Albano. Hon gick igenom Pi, tittade på hur hon rörde sig osv. Sen ställde hon frågan vad jag såg som störst problem med detta? För min del handlade det först o främst om att jag ville veta vad det var och om hon hade ont.

Den första frågan kunde heller inte hon svara på men hon hade sina aningar om att det satt i ryggen antagligen mellan två kotor, att det blivit en nervskada av någon smäll eller liknande och att nerverna helt enkelt inte fungerade som de skulle pga detta. Eftersom det gått så pass lång tid utan att det blivit värre så kunde hon utesluta såna saker som hjärntumörer mm. Hon sa att Pi inte hade ont, om hon pep till nån enstaka gång så jämförde hon det med en människa som har en nervskada, att det kan hugga till lite i vissa lägen men att det släpper på en gång. Hon tyckte att vi kunde leva ett helt normalt hundliv, börja bygga upp kondisen igen. Träna på det vi ville träna på som hon klarade av trots att hon inte alltid har full koll på bakdelen.

Det här har varit extremt jobbigt för mig som matte, jag hade så höga mål. Vi har jobbat så mycket för att komma någonstans, vi har haft roligt tillsammans och träningen har även fått mig att må så mycket bättre, så det har varit en rejäl svacka och jag har nog lidit mer av detta än Pi har gjort.

Nu har jag iaf kommit till en punkt där jag måste acceptera läget och jag är samtidigt otroligt tacksam över att hon får leva och att det inte blivit sämre även om vår framtid i träningen kommer se helt annorlunda ut. Nu får vi träna på det vi kan, försöka hitta nya utmaningar.

När jag tänker tillbaka är jag stolt över att det sista vi gjorde tillsammans i tävlingsväg var att bli rasmästare i Lkl III på SSU i somras, det känns som ett värdigt slut på tävlandet i lydnadslydnaden <3

DSC_2373Älskade hund <3

SSU i Södertälje

För lite mer än en vecka sedan besökte vi SSU för första gången. Vi passade på i samband med ett besök hos syster med familj som inte bor långt ifrån.

Vi var tre tävlande i klass III och efter en mycket strulig sitt i grupp, och en lika strulig platsliggning där båda hanarna vi tävlade med blev upp över öronen kär i Pi och skulle fram, så gick jag först in på lydnadsplan med en ganska strulig och uppgiven känsla men vi lyckades på nåt vis skrapa ihop några poäng och det räckte till en förstaplats och vårat andra förstapris i lydnadsklass III 🙂
SSULOR2015-153

 
Vi blev iom denna tävling även rasmästare i Lkl III så det kändes lite extra roligt.
DSC_2944

Just nu har vi lite semester i värmen..tränar bara små stunder här och där, mest brukslydnaden så får vi se i höst om vi hinner med någon högre spårtävling.

Lycka

Det var knappt fyra månader sen vi åkte ner till Strömsholm för att kika efter knappnålen som kunde ligga i magen. Istället hittade de ett kg tumör som vi efter många jobbiga veckor fick reda på var godartad. Därför känns det extra kul att vi förra veckan fixade förstapriset i trean tillsammans. Älskade hund <3
DSC_2373

PI-ggelin brukshund

Allt är som vanligt igen 😀

Full fart i skogen, full fart hemma….ja Pi har väl alltid velat ha det så men varit tvingad till vila medan operationssåret läkt. Förra veckan kunde vi inte hålla oss längre…ut en tur i skogen och hon sprang som aldrig förr….runt runt runt runt 🙂

Har hjälpt till på en del tävlingar och fått tävlingssug…samtidigt som jag funderat en hel del.

Jag har ju höga krav på mig själv som förare…vill göra allt så rätt och så bra som möjligt…frågan är om jag kanske har för höga mål. Jag kanske helt enkelt är för oerfaren själv som hundtränare…

…vilket har lett mig in på tankar om att vi kanske inte alls ska hålla på med lydnadslydnaden…det kanske är brukset vi ska satsa på…brukset har ju kommit lite i skymundan eftersom jag själv tycker det är så roligt med pillandet i momenten i lydnaden. Brukset har jag mest tagit tag i när det varit dags för tävling…visst har vi spårat en hel del osv men jag tänker ganska sällan tävling när vi jobbar i skogen.

Ska jag göra nåt ska det va på riktigt, inget halvdant… och nu när vi varit ute på några treor utan nåt vidare resultat så kan jag inte låta bli att tänka framåt…kommer jag någonsin få henne att hålla en hel elittävling? Är det mödan värt att fortsätta? Inte för att jag inte tror på min hund, utan för att jag tvekar på mig själv som förare och lärare. Och nej, vi har inte bråttom, men jag vill inte jobba ihjäl mig för nåt som kanske aldrig blir nåt….pga mig själv.

Ja så här går tankarna, fram och tillbaka, fram o tillbaka…jag har ju trots allt en av världens piggaste o fartigaste rottweiler 😉 som älskar att jobba dessutom. Jag funderar ett tag till 🙂

Världens bästa Pi <3

Världens bästa Pi <3

Tänker så det knakar…

Det har varit mycket funderingar sista tiden, mer än vanligt otroligt nog.

I november (om jag inte minns helt fel) tog vi en tripp till Niina Svartberg och körde tillsammans med två andra deltagare en eftermiddag. Där och då hade jag blivit sugen på att testa mer externbelöningar på Pi så fokus låg mest på det. Hur jag skulle använda mig av det både under träning och tävling.

Åkte hem med ett glatt humör och många nya idéer…nu kanske jag äntligen hade hittat vad som skulle få min hund att hålla ihop en hel tävling om jag tränade detta på rätt sätt.

Tyvärr visade sig efter en tid att Pi började leta belöningar så fort vi gick in på en plan. Det var inte hon o jag på samma sätt, hennes blick gick som en höks över hela planen. Jag hade ju redan börjat köra en del extern innan så det hade ju gått längre tid än så, men jag hade inte upptäckt detta ännu.

Eftersom jag redan har en hund som gärna vill ha koll på omgivningen (precis som sin matte) så kändes det här spanandet inte ok. Ska jag använda mig av extern så måste jag placera dessa på samma ställen jämt, eller låta henne se den innan.

Där sprack min plan åter igen… men vi jag chansade på att starta en trea hemma i Fagersta-hallen iaf. Där om någonstans borde hon ju kunna hålla ihop. Där hon känner sig hemma, trygg, inga konstigheter. Precis som vilket träningspass som helst nästan.

Jag struntade helt i externbelöningen vid bilen. Värmde upp och gick in. Kände redan vid första halten att hon inte var med mig till hundra procent. Hon sätter sig inte i halterna!! Om hon sätter sig så går det ett par sekunder först. Även någon vänstersväng så går jag nästan in i henne för hon inte är med. Så här gör hon mkt sällan på träning. Hon är helt klart störd av annat, men vad?

Det enda jag kommit på är publiken, det var ett ganska stort gäng som satt vid kortsidan och applåderade. Även haft lite funderingar på tävlingsledarens ord men jag har testat i veckan med några olika röster utan att hon blivit nämnvärt störd då. Kan det verkligen bara ha varit publiken?

När jag tänker tillbaka på förra årets tävlingar så var det precis så här hon betedde sig på brukslydnaden och den sista lydnadstrean vi gjorde. Hon är inte alls den uppmärksamma tjej som jag är van vid på träning och tävlingsträning.

Vad är det jag missar??? Hur får jag henne att bete sig som på träning? Går jag annorlunda på tävling? Känner hon av min nervositet, och i så fall vad gör jag åt det? Tidigare har jag trott att hon inte orkar hålla ihop en hel tävling men den tanken har jag slagit bort. Och det skulle i vilket fall som helst inte visa sig redan i fria följet. Löp och skendräktigheter är det inte heller som jag trott tidigare.

Mitt huvud exploderar snart av alla funderingar och frågetecken.

När hon bokstavligen halkade ur rutan pga hög fart (och jag inte fick in henne igen) så bröt jag tävlingen….vilket känns bra nu efteråt. Jag började nämligen redan mitt under tävlingen fundera på varför hon blir sådär frånvarande. Det hade inte varit bra för oss att fortsätta. Nästa tävling får jag bestämma mig innan vad jag ska göra om samma sak händer.

Tar gärna och tacksamt emot tankar på det här för jag vet faktiskt inte alls hur jag ska lösa detta.

Förutom tävlingssituationen är hon världens härligaste hund att jobba med, hon är med på allt. Fullt ös och lättlärd, kunde inte fått en bättre hund att träna med. Min borderweiler <3

DSC_9309

Visst är det så…

…att när det händer mycket inom hundvärlden, ja då har man inte tid att skriva. Däremot under ”lågsäsong” då har man hur mycket tid som helst 😉

Vi har sedan appellen i juni hunnit med tre stycken treor med blandade resultat, dock inga förstapris, och nu sist en lägre spårtävling där det gick betydligt bättre.

Vi startade trean i Järvsö. Vi kände oss inte riktigt klara men tog en liten rövare, plus att jag ville kolla av om min träning mot att hålla ihop under tävling gick åt rätt håll och det tycker jag att jag fick bekräftat. Missen blev att Pi tjuvade på metallen och matten hade ju ingen aning om att om hon snabbt hade ropat tillbaka henne så hade vi iaf haft poängchans där. Var otroligt nöjd med hennes prestation ändå, att hon och jag var ”ett” trots ny plan och första tävlingen i trean.

Vi åkte hem och anmälde oss till en till på hemmaklubben. Den här gången hade jag samma bra känsla men tyvärr var det de moment som kostar mest som var sämst. Vi vann med 2,5 p ifrån ett förstapris, lite surt.

Den tredje som vi aldrig borde ha åkt på med en matte som legat sjuk ett dygn och fortfarande inte var på topp. Det plus många störningar blev lite för mycket för våra huvuden så den tävlingen glömmer vi helst 😉

Jag kände att jag ville testa en lägretävling innan säsongen var slut och det gjorde vi uppe i Rättvik. Fina spår, lagomt väder. Sex pinnar plus slut, en trött Pi på slutet av spåret. Vi GICK sista biten men hon gav inte upp och vi klarade tiden med två minuter kvar. Puh!

Platsen och budföringen gick som en dans. Efter lydnaden var jag lite orolig att vi inte hade klarat det då hon gjorde en riktig dålig linförighet samt vägrade lägga ner magen i det stickiga gräset på krypet. När trean ropades upp med uppflytt som resultat trodde jag de hade vänt på ordningen…

VI VANN! med 501 p. En perfekt 18-månaderspresent för Pi med en otroligt stolt matte <3

DSC_7700

Appelltävling

O så for vi iväg igen, den här gången mot Rättvik!

Jag var som vanligt mest nervös för spåret…lydnaden går att påverka – inte spåret. Vi blev utkörda till slutet av en fin grusväg som delade sig och vi var helt själva där så det fanns både tid och utrymme för en ordentlig rastning innan domarna och tävlingsledare kom. O vilken fin spårskog vi fick, inte alls som den snåriga risiga i Avesta utan ganska så glest mellan träden. Perfekt! Solen började steka och det var dags att sela på, nu valde jag att sela på tidigare och bara koppla linan vid spårstarten för när jag är nervös så krånglar jag bara till det med selen. Linan hade vi lagt ut tidigare.

Nu bar det iväg och hon spårade säkrare än någonsin. Första pinnen hittad! Tog vinkeln klockrent, hon som oftast brukar kolla av en extra gång innan hon vinklar men inte idag. Innan andra pinnen hittades gick faktiskt spåret över en mindre skogsväg men det gick ju bra det med. Andra vinkeln tog hon lika fint, sen tyckte jag att vi gick liiiite långt…så trodde vi hade missat slutet igen som på första tävlingen men puh, där var den ganska så nära vägen. Det var en sån lättnad att hon spårat så bra och med drag i linan trots värmen. Det gjorde att jag blev ännu mer bergsäker på att skendräktigheten påverkat henne som sjutton tävlingen några veckor tidigare.

Idag var jag glad att jag skaffat kyltäcke…ångrar inte det en sekund så ni som har hundar som påverkas av värmen – köp! Jättebra att sätta på i bilen mellan spår och lydnad tex.

Tillbaka till klubben, två hade brutit. Sex kvar. Solen sken fortfarande. Dags för platsliggning – det första jag ser på vår plats är en fet halvtorkad daggmask några dm bort…hann inte kasta bort den då, gjorde det efteråt. Jag såg att hon låg och vädrade lite men som ”tur” var så reste sig schäfern bredvid upp och krångla lite så hon var tvungen att hålla ett litet öga på den. Tror inte att hon hade gjort något annars heller men det var en onödig utmaning.

Dags för budföring – full fart som vanligt fram o tillbaka. Inga konstigheter.

Lydnaden var hon lite off på emellanåt…jag vet ju att hon kan sååå mycket bättre men jag är så klart jättenöjd ändå, även om vi måste ut o träna mer på nya planer. Fem min innan lydnadsstarten kom jag på att jag får ju gå ut köra lite innan på plan i brukset men då var det försent.

Jag hade en bra känsla efter tävling fast hade egentligen ingen aning om hur det hade gått poängmässigt. Visste varken poäng på spår, plats eller budföring. Lydnaden hade jag lite mer koll på. Till slut var det bara vi kvar och vi VANN med 291,5 poäng 😀 Det här är nog tävlingen jag blivit som mest glad för att klara av 🙂
Grattis säger vi oxå till tvåan, en jättetrevlig bc med en lika trevlig matte (som dessutom hade rosa byxor) 😀

Spår: 10/10
Budföring: 10/10
Linförighet: 8,5/8,5
Framförgående: 9/9
Platsläggande: 8/7,5
Inkallande: 10/10
Apportering: 8,5/7,5
Hopp: 8/8
Platsliggande: 10/10

Pi appell

Jag svävar fortfarande på moln och har inte tränat en enda minut sen i lördags så Pi ser nästan lite orolig ut 😉 men nu ska vi fortsätta med lägrespåret (äntligen kan man ta bort appelltänket i huvudet) och lkl3.

Ann med Lowa gjorde strålande resultat samtidigt på Rottis-SM i bruks och tog hem allt i elitspåret – HEJA! Nästa år kanske vi oxå är med så nu måste vi ut och träna 🙂

Funderingar i mängder

Sedan löpet för några veckor sen har vi hunnit med att tävla två appellspår och en lydnadstvåa. Just nu tycker jag mycket bättre om lydnaden än brukset 😉

Vi har varit ut o spårat en hel del den sista tiden, allt från åker, äng till snårig skog. Kanske har jag krävt för mycket av Pi från start, kanske har jag dämpat henne genom mina känslor efter spåren när det alltid blivit någon miss. I början sprang hon ut i spåret, hade ett enormt driv. Jag ville få ner farten pga slarvet som blev och det har jag lyckats med men det har slagit över åt andra hållet. Idag på tävling såg hon ut som ”varför gör vi det här”? ”Omotiverad” var kommentaren från domarna. Något liknande tävlingen förra helgen. Hon blir glad när hon till slut hittar pinnen men vägen dit är omständig och lång.

En stor skillnad idag mot första appellen var däremot domarnas attityd och peppning till att fortsätta, att inte ge upp, vilket jag uppskattar enormt. Efter förra tävlingen tänkte jag lägga av med allt vad spår hette. Som tur var kom jag på bättre tankar för det ÄR roligt, det SKA vara roligt. Jag måste bara sänka kraven lite på min unga tjej och låta henne utvecklas i spårarbetet på ett bättre vis. Riktigt  hur vägen dit ser ut vet jag inte än, men jag ska komma på ett sätt att hitta balansen.

Jag har lätt för att jämföra oss med de bästa, med de som har långt mer tävlingserfarenhet än oss. Själv har jag tävlat EN spårtävling tidigare i mitt liv och det var många år sedan. Jag  blir stel och vågar inte hjälpa min hund.

I vår första spårtävling gick Pi över sista pinnen och jag valde att bryta. Idag hittade vi pinnarna och fastän poängen blev låga så fortsatte vi för jag hade en mycket bättre känsla. Mycket tack vare trevliga domare och tävlingsledare + övriga tävlande. Pi var trött! Härom dagen när vi var till klubben och tränade lite i värmen tyckte jag hon inte reagerade alls på hettan. Idag var det annorlunda. Vi hade dessutom suttit i bilen tre timmar ner till Vättern, kanske inte den bästa förutsättningen.

Ny plan som vi inte hade beträtt tidigare med nya dofter och nya synintryck. Budföringen fick jag ge ett dubbelkommando men sen bar det av. Platsliggningen gick fint trots att hunden bredvid bytte ställning ett par gånger. I början av lydnaden tyckte jag att hon hängde med mig fint…märkte att hon tappade i linförigheten efter ett tag…och efter det tappade jag henne mer och mer. Framförgåendet fick vi 9/8,5 p på, det är jag nöjd med men sen märkes hur trött och antagligen påverkad av värmen hon var. Läggandet under gång la hon sig ner med framtassarna men rumpan uppe i vädret, vi kunde fått stilpoäng där tyckte en av domarna, hon höll positionen hela tiden. Inkallningen, visst hon sprang, men inte på Pi-vis osv osv tills hoppet på slutet blev för mycket så hon inte ens försökte hoppa…vi avslutade med ett glädjehopp över hindret och ut från plan 🙂 Det hade räckt om vi inte nollat hoppet men vi blev iaf godkända.

Lydnadstvåan i tisdags i Ludvika gick däremot bättre även om jag tyckte hon var ngt loj där med så gjorde hon allt jag bad henne om – vinst och förstapris 🙂

Jag funderade hela vägen  hem idag hur mycket det påverkar min hund, hur jag känner mig. Har mina känslor tex i spåret tryckt ner henne så hon inte tycker det är roligt längre? Självklart har jag belönat allt jag kunnat belöna men hon kanske känner av mig mer än jag trott? Även nervositeten i lydnaden…när vi debuterade i ettan var jag ju fruktansvärt nervös. Då var det Pi som stöttade mig men det var på hemmaplan där vi tränat under hela vintern. Det kan ju hända att hon själv känner sig osäker när vi kliver ut på för henne okänd mark.

Ja man kan ju fundera ihjäl sig, och jag ser nu hur rörigt detta inlägg blev men ville få ur mig lite tankar och då har jag nog bara nämnt en bråkdel. Vi ska nu ta en paus några dagar med avbrott för MH och fundera vidare och förhoppningsvis komma på en bra och rolig lösning eller låta det komma med tiden 🙂

Det kanske låter som jag är besviken av det jag skriver men det är jag absolut inte, jag vill bara utvecklas tillsammans med min Pi <3