Pi & Ru Aim for the sky and you'll reach the ceiling. Aim for the ceiling and you'll stay on the floor.

MH i Tranås…

…som jag felaktigt kallade Timrå x antal gånger men vi hamnade rätt för Björn körde 😉 En enkel resa på 36 mil..puh! Varm dag med fyra hundar i bilen utan fungerande AC men det blev svalare ju längre upp vi kom.

Väl framme fick vi ju både träffa syrran Plyte, brorsan Pontus och mamma Småa med hussar och mattar.

Vi gick ut som tredje hund och kontakten var det ju inte något fel på 🙂 Hon vill ju gärna ligga på marken och gosa hur länge som helst. Sen kom en lite (i mina ögon) tokig leksak fram, gjord av nåt liggunderlagsmaterial… var ingen höjdare för Pi att ta i munnen även om hon gjorde det. Jakten…nja…hon ville hellre stanna o lukta på krumelurerna som snöret drogs sicksack i…trasan hade ju ändå stannat. Sen skulle vi stå och ha tråkigt i tre minuter… lite nosande men hon hamnade till slut framför mig ståendes.

Avståndsleken…voff voff…åh en människa..hon hade rusat in i buskarna, kryyypit in i figurantens famn (hon berättade det) och lagt sig där och ville gosa. Leka näää, andra människor är till för att klappa på Pi. Leka gör jag mest med matte. Fast jag blev lite förvånad här att hon inte var ett dugg intresserad av den där leksaken men så är hon ju inte riktigt som hon ska nu heller med skendräktigheten.

Overallen…for upp, voff….gick fram och nosade…klart. Likaså skramlet. Inga kvarstående rädslor där. Spööööökena däremot, fyyy. Hon stod framför mig ganska länge och försökte skrämma iväg dom men till slut tog hon stöd av publiken en kort vända. Hon kom fram när jag klädde av spökdressen men då hade tiden gått ut.

Skotten inga som helst problem, tack och lov 😀 (matte som jämt oroar sig för skotten men jag tänker släppa det nu för det här var riktigt skarpa skott och på nära håll).

Alla tre syskon skötte sig finfint 😀

En film är på väg att klippas ihop på Pi:s MH och läggs ut senare. Tack Ann för lån av filmkamera!

Pontus vid jakten

Pontus vid jakten

Pontus är vaaaarm efter avslutat MH.

Pontus är vaaaarm efter avslutat MH.

Det ser ut som någon är på väg att bli lurad ;-)

Det ser ut som någon är på väg att bli lurad ;-)

Plyte skrämmer spöken!

Plyte skrämmer spöken!

Funderingar i mängder

Sedan löpet för några veckor sen har vi hunnit med att tävla två appellspår och en lydnadstvåa. Just nu tycker jag mycket bättre om lydnaden än brukset 😉

Vi har varit ut o spårat en hel del den sista tiden, allt från åker, äng till snårig skog. Kanske har jag krävt för mycket av Pi från start, kanske har jag dämpat henne genom mina känslor efter spåren när det alltid blivit någon miss. I början sprang hon ut i spåret, hade ett enormt driv. Jag ville få ner farten pga slarvet som blev och det har jag lyckats med men det har slagit över åt andra hållet. Idag på tävling såg hon ut som ”varför gör vi det här”? ”Omotiverad” var kommentaren från domarna. Något liknande tävlingen förra helgen. Hon blir glad när hon till slut hittar pinnen men vägen dit är omständig och lång.

En stor skillnad idag mot första appellen var däremot domarnas attityd och peppning till att fortsätta, att inte ge upp, vilket jag uppskattar enormt. Efter förra tävlingen tänkte jag lägga av med allt vad spår hette. Som tur var kom jag på bättre tankar för det ÄR roligt, det SKA vara roligt. Jag måste bara sänka kraven lite på min unga tjej och låta henne utvecklas i spårarbetet på ett bättre vis. Riktigt  hur vägen dit ser ut vet jag inte än, men jag ska komma på ett sätt att hitta balansen.

Jag har lätt för att jämföra oss med de bästa, med de som har långt mer tävlingserfarenhet än oss. Själv har jag tävlat EN spårtävling tidigare i mitt liv och det var många år sedan. Jag  blir stel och vågar inte hjälpa min hund.

I vår första spårtävling gick Pi över sista pinnen och jag valde att bryta. Idag hittade vi pinnarna och fastän poängen blev låga så fortsatte vi för jag hade en mycket bättre känsla. Mycket tack vare trevliga domare och tävlingsledare + övriga tävlande. Pi var trött! Härom dagen när vi var till klubben och tränade lite i värmen tyckte jag hon inte reagerade alls på hettan. Idag var det annorlunda. Vi hade dessutom suttit i bilen tre timmar ner till Vättern, kanske inte den bästa förutsättningen.

Ny plan som vi inte hade beträtt tidigare med nya dofter och nya synintryck. Budföringen fick jag ge ett dubbelkommando men sen bar det av. Platsliggningen gick fint trots att hunden bredvid bytte ställning ett par gånger. I början av lydnaden tyckte jag att hon hängde med mig fint…märkte att hon tappade i linförigheten efter ett tag…och efter det tappade jag henne mer och mer. Framförgåendet fick vi 9/8,5 p på, det är jag nöjd med men sen märkes hur trött och antagligen påverkad av värmen hon var. Läggandet under gång la hon sig ner med framtassarna men rumpan uppe i vädret, vi kunde fått stilpoäng där tyckte en av domarna, hon höll positionen hela tiden. Inkallningen, visst hon sprang, men inte på Pi-vis osv osv tills hoppet på slutet blev för mycket så hon inte ens försökte hoppa…vi avslutade med ett glädjehopp över hindret och ut från plan 🙂 Det hade räckt om vi inte nollat hoppet men vi blev iaf godkända.

Lydnadstvåan i tisdags i Ludvika gick däremot bättre även om jag tyckte hon var ngt loj där med så gjorde hon allt jag bad henne om – vinst och förstapris 🙂

Jag funderade hela vägen  hem idag hur mycket det påverkar min hund, hur jag känner mig. Har mina känslor tex i spåret tryckt ner henne så hon inte tycker det är roligt längre? Självklart har jag belönat allt jag kunnat belöna men hon kanske känner av mig mer än jag trott? Även nervositeten i lydnaden…när vi debuterade i ettan var jag ju fruktansvärt nervös. Då var det Pi som stöttade mig men det var på hemmaplan där vi tränat under hela vintern. Det kan ju hända att hon själv känner sig osäker när vi kliver ut på för henne okänd mark.

Ja man kan ju fundera ihjäl sig, och jag ser nu hur rörigt detta inlägg blev men ville få ur mig lite tankar och då har jag nog bara nämnt en bråkdel. Vi ska nu ta en paus några dagar med avbrott för MH och fundera vidare och förhoppningsvis komma på en bra och rolig lösning eller låta det komma med tiden 🙂

Det kanske låter som jag är besviken av det jag skriver men det är jag absolut inte, jag vill bara utvecklas tillsammans med min Pi <3

Ops!

Nu var det länge sedan det var någon uppdatering i vårat träningsliv men desto mer har det spårats och tränats lydnad.

Vi är mitt i ett löp med avbokade tävlingar som följd men snart är vi på banan igen…

…så länge spanar vi älg!

Älgspan!

Spårdag i Karbenning

Vi åkte till Anneli och brorsan Pelle för att spåra på åker. Vi tog fyrhjulingen ner till åkrarna och lade varsitt spår åt varandra. En och en halv till två timmar senare gick vi ner med hundarna. Pelle började, tog spåret fint i skuggan…sen slutade han att spåra. Jag gick ut med Pi, hon sprang omkring i cirklar och hittade inte spårstarten…vi gick längre fram där jag visste att spåret gick, hon cirklade omkring där med utan att få upp nåt i nosen. Jättekonstigt!!!, tyckte jag. Anneli var mindre bekymrad, hon trodde att eftersom vi gått ut spåren i frost och fukt, och solen hade legat på ett par timmar efter, plus att det vindade en hel del, så blev det för svårt helt enkelt. Det fanns inte tillräckligt med doft kvar. Jag var ändå frustrerad och orolig. Det kan ju lika gärna bli så här på tävling… det positiva jag tog med mig var att Pi verkar aldrig ge upp trots att hon aldrig hittade på spåret.

Vi gick tillbaka och Anneli tyckte vi skulle lägga ett spår till så att de skulle få lyckas som ett bra avslut. Den här gången gick vi ut åt våra egna hundar och gick spåren på en gång. Vilken skillnad! Nu var det som de inte hade gjort annat i sina liv. Båda två hittade sina pinnar och slut 🙂

Pi har full koll på brorsan när han spårar.

Pi har full koll på brorsan när han spårar.

Pelle spanar efter matte när hon lägger spår.

Pelle spanar efter matte när hon lägger spår.

Har funderat en hel del sen dess. Jag vet ju att väder och vind gör skillnad på doften. Även underlag, och jag var även medveten om att mycket av doften kan dunsta bort i solsken om man lagt spåret i fukt och frost. Däremot har jag aldrig varit med om det själv, att hunden inte hittat spåret alls. Tappat spår ja, men inte upplevelsen jag fick att det inte var en doft på hela åkern. Jag är fortfarande lite orolig att hon faktiskt kände spårdoften men struntade i den, att hon istället vindade efter vilda djur (bla vildsvin som visst brukar böka omkring på den åkern), men så får jag slå bort den tanken och vara realistisk. Hon har inte så mycket erfarenhet än, det var helt enkelt för svårt.

Film från Avesta Bk

Film från torsdagen förra veckan i Avesta. Man ser tydligt här vad jag skrivit om tidigare, positionen (för långt fram) i fria följet, ingångarna som hon hamnar aaaaalldeles för långt bakom i samt lite annat 🙂 Nyttigt att se sig själv och hunden ”utifrån”.

Tips på snävare ingångar med fart önskas. Ingångar utan fart blir ju inte så här. Jag har provat att gå ett steg åt vänster när hon kommer galopperandes utan framgång. Nu kör vi på med pallen och det går ju bra så länge pallen står där… hur får man hunden att lära sig att bedöma avståndet? Eller vet hon om avståndet men fortsätter i samma fart ändå? Trixigt det där.

Position ingångar position ingångar….

Bäst jag skriver orden i rubriken så jag inte glömmer det. Vi måste lägga (ännu) mer fokus på positionen och ingångarna. Jag vill inte ha ordet ”tränger” i lydnadsprotokollet eller sneda sittanden, varken vid fria följet eller avslut vid inkallning mm. Så fort jag känner att det börja ordna upp sig, ja då slutar jag träna på det, och det är snart tillbaka. Lite positionsträning och ingångar varje dag så ska det nog ordna upp sig 🙂

I veckan har vi tränat inomhus på klubben men igår åkte vi till Avesta BK och träffade Ann med hundar. Det var första gången Pi fick träna på ny plan utomhus med mycket dofter, både i gräset och runt omkring. Vid sidan av appellplan dyker det plötsligt upp motionärer till råga på allt, så hon hade mycket att hålla reda på. Solen sken och hon blev trött fortare men skötte sig hyggligt med alla nya förutsättningar.

Det vi tar med oss från veckans träning är att vi ej får fuska med positionen, börja använda ordet ”stå” i rutan (inte lika långt som stanna), testa inkallningen från olika avstånd och se vilket avstånd det är som hon inte klarar av att hinna sänka farten i än (vilket resulterar i att hon hamnar lååångt bakom mig innan fot), börja tokbelöna första skiftet i fjärren, tänka på att vänta med belöningen i framförgåendet till tillbakagången ibland. Vi ska också prova att backa lite i startpositionen i hoppet. De flesta av dessa tips kommer sååå klart från min ”coach” Ann 😉 Hennes tips brukar funka på Pi, och skulle de inte göra det så får man prova nästa grej 😀

Jänta

Jänta

Sisu

Sisu

Idag blev det, förutom positionsträning hemma, en rejäl skogspromenad med alla fyra och husse i solskenet. När man tror att Pi sprungit klart, då har hon redan hunnit ladda om för nästa tokryck. Hon är outtröttlig när det gäller vissa saker. Molly hänger med över stock och sten som vilken unghund som helst, trots att hon fyller 14 nästa månad. Anledningen till att Kajsa inte är med på bild är att hon jämt går i mina fotspår, hon är för nära helt enkelt 🙂

Bella försöker ta sig ur djungeln.

Bella försöker ta sig ur djungeln.

DSC_1984

DSC_2003

DSC_2011

DSC_2012

Min snart fjortonåring <3

Min snart fjortonåring <3[/caption] [caption id="attachment_139" align="alignleft" width="960"]Bella samlar upp det mesta från skogen i sin päls ;-) Bella samlar upp det mesta från skogen i sin päls ;-)

Vattendjuret!

Vattendjuret!

Ingångar

Tog hjälp av pallen och stolen idag för att få fason på ingångarna, både vanliga vid inkallning och apportering. I inkallningarna vill jag inte ha så djupa ingångar (blir lätt så med hennes fart), och i apporteringen vill jag ha henne närmre då hon verkar tro att apportbocken är tre meter lång :-*

Tävlingspremiär!

Jag är så otroligt glad och stolt över både mig själv och Pi. Vi har lyckats genomföra vår första tävling tillsammans trots panikångest och veckor av nervositet. Mitt mål med dagen var att inte svimma på planen, det blev mycket bättre än så.

Att tävla på hemmaplan var inget jag hade planerat från början. Tvärtom ville jag iväg långt bort där ingen kände mig och jag kunde göra bort mig ordentligt i fred 😉 Sen började jag tänka på min hund som inte är så gammal och erfaren än, det kändes helt enkelt mest rätt att tävla hemma för hennes skull.

Lördagen startade redan kl åtta då treorna körde igång och jag skulle skriva. Det var nog bra när jag tänker till i efterhand för då hade jag redan stått på plan några timmar och varit nervös för andras skull istället. Ann med Sisu var bland de sista ekipagen och de gjorde sin tävling med bravur. De problem de hade haft på träning innan var som bortblåsta!! O vittringen var bland de finaste jag har sett 🙂 De vann sin klass välförtjänt!

Vi hade samling halv tolv, sen var det ganska lång väntetid. Vi var i grupp nr tre på platsen och hade turen att hamna längst bort från publiken in mot väggen. Trots ett dunkade hjärta som säkert hördes i hela hallen gick platsen fint. Tandvisningen direkt efter får jag vara nöjd med fast hon flyttade på sig en bit när domaren skulle kika på tänderna. Hon blir ju så till sig när någon kommer emot henne…inte lätt att sitta stilla med rumpen då heller.

Mer väntan… vi skulle in som nr 12 och det gick ganska så sakta i början men sen sprang tiden iväg och det var vi. Det är svårt att veta hur man ska värma upp med en hund som aldrig har tävlat förut men jag tror jag tänkte åt rätt håll iaf för Pi var med mig hela tävlingen. Jag måste verkligen ha gått in i våran bubbla för jag minns inte att jag såg domaren någon gång, och har ingen aning om vem det var som skrev åt oss. Jag såg inte publiken heller.

Linförigheten hade vi testat på med koppel för första gången dagen innan och det var inga problem, inget som störde henne. Det jag ska vara tacksam över är att hon faktiskt inte är så störningskänslig, när vi gick mot publiken tittade hon aldrig dit som många andra hundar som tappade fokus där. Vi fick även kommentarer om det efteråt 🙂

Läggande under gång hade vi visst lite segt läggande och ett litet nos vilket jag såg. Inkallningen…jag lämnar Pi och ställer upp, ska kalla in henne och typ tappar rösten. Jag får till någon slags basröst som jag aldrig använder vid inkallning, Pi reser sig och blir tveksam. Sådär brukar inte matte låta! Jag kallar in igen med rätt röst och hon kommer farande. Puh! Det grämer mig lite att vi missade en del poäng på den.

Ställandet såg jag knappt själv heller, transporten trängde hon lite i. Sen kom apporteringen och hon hamnade lite för långt fram i uppställningen. Det kunde jag ha rättat till men jag tänkte inte på det förrän hon skulle gripa apportbocken och det blev lite tveksamt gripande men som tur var höll hon fast den iaf.

Hoppet gick finfint och vi fick ettornas högsta helhetsintryck: 9,5 p.

Jag visste egentligen inte alls om vi hade klarat oss, jag hörde av några andra att det nog inte var många som hade klarat ett förstapris den här dagen. Väntan var ganska så lång men jag var ju så klart nöjd ändå över att vi hade tagit oss igenom tävlingen utan svimanfall och andra hemskheter.

Prisutdelning; en efter en ropades upp. Till slut var vi tre kvar och nr tre hade fått ett förstapris så då kunde jag andas ut 😀 Vi hamnade på andraplats av 27 stycken tävlande och jag är sååå nöjd över dagen. Min fina duktiga hund <3

Sötnos

Klarade vi det matte?

Jag måste nämna Ann även här för som jag skrev på hennes fb-sida. Utan alla träningstillfällen med henne, och allt jag lärt mig under kort tid genom att fråga och iakttaga, så hade vi nog aldrig fått någon pallplats idag. TACK!!

Sen har jag så klart även lärt mig mycket på alla privatlektioner och kurser vi gått för Monika. Tack även till dig Monika!

Dagen efter var det inte några som helst problem (mja) att kliva upp kl fem och åka ner till Kungsör. Jag och Ann hade hyrt hallen två timmar innan när vi ändå var ner, innan tävlingsledarutbildningen. En rolig och lärorik dag men oj vad trött jag var när jag åkte hem. Vi har ett praktiktillfälle kvar innan det praktiska provet, sen får vi om vi lyckas, planera roliga tävlingar i Fagersta.

Idag efter en härligt solig skogspromenad fick husse slänga ut spårpinnar i skogen (som ej luktar matte) så Pi skulle få lära sig att de är lika mycket värda att hitta som mattes pinnar. När hon väl slog på nosen och lugnade ner tempot liiite så gick det som en dans. Det jag såg vid hennes lilla ”upplet” idag, gjorde att jag inte bekymrar mig så mycket för sakletning i framtiden för hon ger aldrig upp!! Samma fart hela tiden och samma entusiasm 🙂 Vi ska köra så här några gånger till innan vi lägger de i spåret.

Mycket vila

Det var nog strax efter vi varit till Strömsholm och röntgat lederna som vi blev sjuka här hemma. Pi var dålig i magen ganska länge efteråt. Hos mig har sjukdomarna avlöst varandra och jag är fortfarande inte frisk. Pga det så har vi mest tagit det lugnt och Pi har tagit det bra tycker jag. Det kanske finns en av-knapp på min hypervovve med? 😉

Senast vi tränade ”på riktigt” var i ridhus. Då fick jag tips (av Ann så klart 😉 )om att prova att ändra takten i fria följet så Pi inte behövde använda passgång när vi gick. Jag provade på en gång och det kändes riktigt bra. Det känns väldigt ovant att gå saktare men jag tycker hon inte är lika långt fram som hon brukar vara trots att vi går saktare. Det känns som hon har en bättre gångart helt enkelt när jag sackat själv på tempot och hon är med mig på ett annat sätt. Ska testa detta i hallen nästa gång vi kommer dit och se om det håller.

Mina planer hade annars för de här veckorna varit att va i hallen så mycket som möjligt, träna platsen så ofta det gått med andra hundar osv..men det sprack. Jag hoppas verkligen att vi kan ta igen lite nästa vecka.
Pi med termos
Pi har köpt en rosa termos som vi ska ha när vi jobbar i skogen.

AfR Dalarnas årsmöte har vi ju även hunnit med. Snoriga jag och snoriga Marie träffades i Säter för vidare färd mot Rättvik. Vi började med gemensam träning i Körhallen och det bästa av den träningen som jag tar med mig, är att Pi faktiskt låg med hakan ner hela platsen trots bara för henne nya hundar och lite buller och bång runt omkring.

Efter träning ett väldigt trevligt möte och det blev klubbat att jag ska ta över ansvaret för hemsidan Rottweilerklubben Dalarna så nu har jag lite att jobba med. Pokalerna som vi släpat med oss upp var det bara att släpa hem till Ann igen 😉

 

Goda nyheter!

Veterinärdata

Undersöknings datum Veterinär / Klinik Resultat
2014-02-10 Regiondjursjukhuset Strömsholm AB ED ua (0)
2014-02-10 Regiondjursjukhuset Strömsholm AB HD grad A

I måndags morse var vi iväg och idag fick jag ett glatt sms av Marie…jag var tvungen att gå in och kika först själv så jag inte hade missuppfattat någonting. Både höfter och armbågar är OK!! Jag trodde aldrig det skulle gå så fort, senare på dagen damp intyget ner i brevlådan. Ögonen har vi inget intyg på än, det skulle ta lite längre tid men hon fick beröm för extra fina ögon med klara färger under själva ögonlysningen 🙂

Vi har inte kunnat fira med något gott eftersom Pi har varit dålig i magen i ett dygn nu. Jag misstänker starkt att det är pga vaccinationen som vi tog samtidigt. Nu är det torsk och ris som gäller ett par dagar.

Igår var vi iväg till ridhuset i Avesta och tränade med Ann. Jag plockade ner kraven några steg och då kändes det riktigt bra. Hon var heller inte lika flummig och nosig den här gången. Jag fick med mig en hel del bra tips från Ann, som jag för övrigt är så otroligt tacksam för, och kände mig mer peppad när vi åkte hem än när vi kom dit trots att vi har en hel del att jobba på där vi backat några steg.

En hundträningsdagbok ska införskaffas! Där kan jag vara mer detaljerad och påminna mig själv om var vi behöver lägga mest fokus på under en tid.

Nu ska vi bara lägga fokus på att bli friska, både Pi och jag…. sen kör vi!!
Pi