Pi & Ru Aim for the sky and you'll reach the ceiling. Aim for the ceiling and you'll stay on the floor.

Tag Archives: Remiss

För att göra en lång historia kort…

…så kort som möjligt iaf.

I början på augusti förra året så märkte jag att Pi inte var riktigt som hon skulle. Hon hade en knapp märkbar men annorlunda hållning på bakkroppen när hon for fram. När vi tränade fjärren så ville hon inte riktigt sträcka ut bakbenen vid ställandet, inte mycket alls men jag som matte såg detta tydligt. Det gick en liten tid för jag tänkte att hon ev hade sträckt sig vid lek med en annan hund. Till slut kontaktade vi en massör för jag ville lokalisera var det satt någonstans för hon visade ingen smärta. Hon reagerade inte nämnvärt men problemen fanns kvar.

Vi hamnade hos ReDog för en utredning; vanlig röntgen av hela ryggen och rörelsekontroll. Röntgen visade ingenting. Vi blev hemskickade med rimadyl ett par veckor men ingen förändring alls. Fick remiss till Strömsholm där väntetiden var lång till en ortoped först i oktober. Där gjorde ct-röntgen som heller inte visade någonting. Ungefär här försvann lite hopp om att hon skulle bli återställd. Veterinärerna sa att det var neurologiskt men ingen kunde säga vad det var.

Tester på olika sjukdomar togs, alla negativa. Fästingprover togs två gånger. Hon hade blivit något sämre den första tiden men sen var det stadigt lika. Inga mer försämringar tack o lov. Det var när hon stod stilla på samma fläck som bakbenen kunde sjunka ner, men så fort hon rörde sig så stod hon upp igen. Märkte även då hon sprang och skulle vända sig att hon inte hade full koll på bakpartiet.

Under denna tid hann jag besöka ett antal veterinärer, kiropraktorer osv osv. Vi träffade Ole Frykman i Falun som även han sa att det var neurologiskt men inte heller han kunde säga vad det var. Till slut hamnade vi hos neurolog Cecilia Rhodin på Albano. Hon gick igenom Pi, tittade på hur hon rörde sig osv. Sen ställde hon frågan vad jag såg som störst problem med detta? För min del handlade det först o främst om att jag ville veta vad det var och om hon hade ont.

Den första frågan kunde heller inte hon svara på men hon hade sina aningar om att det satt i ryggen antagligen mellan två kotor, att det blivit en nervskada av någon smäll eller liknande och att nerverna helt enkelt inte fungerade som de skulle pga detta. Eftersom det gått så pass lång tid utan att det blivit värre så kunde hon utesluta såna saker som hjärntumörer mm. Hon sa att Pi inte hade ont, om hon pep till nån enstaka gång så jämförde hon det med en människa som har en nervskada, att det kan hugga till lite i vissa lägen men att det släpper på en gång. Hon tyckte att vi kunde leva ett helt normalt hundliv, börja bygga upp kondisen igen. Träna på det vi ville träna på som hon klarade av trots att hon inte alltid har full koll på bakdelen.

Det här har varit extremt jobbigt för mig som matte, jag hade så höga mål. Vi har jobbat så mycket för att komma någonstans, vi har haft roligt tillsammans och träningen har även fått mig att må så mycket bättre, så det har varit en rejäl svacka och jag har nog lidit mer av detta än Pi har gjort.

Nu har jag iaf kommit till en punkt där jag måste acceptera läget och jag är samtidigt otroligt tacksam över att hon får leva och att det inte blivit sämre även om vår framtid i träningen kommer se helt annorlunda ut. Nu får vi träna på det vi kan, försöka hitta nya utmaningar.

När jag tänker tillbaka är jag stolt över att det sista vi gjorde tillsammans i tävlingsväg var att bli rasmästare i Lkl III på SSU i somras, det känns som ett värdigt slut på tävlandet i lydnadslydnaden <3

DSC_2373Älskade hund <3