Pi & Ru Aim for the sky and you'll reach the ceiling. Aim for the ceiling and you'll stay on the floor.

Tag Archives: Tankar

PI-ggelin brukshund

Allt är som vanligt igen 😀

Full fart i skogen, full fart hemma….ja Pi har väl alltid velat ha det så men varit tvingad till vila medan operationssåret läkt. Förra veckan kunde vi inte hålla oss längre…ut en tur i skogen och hon sprang som aldrig förr….runt runt runt runt 🙂

Har hjälpt till på en del tävlingar och fått tävlingssug…samtidigt som jag funderat en hel del.

Jag har ju höga krav på mig själv som förare…vill göra allt så rätt och så bra som möjligt…frågan är om jag kanske har för höga mål. Jag kanske helt enkelt är för oerfaren själv som hundtränare…

…vilket har lett mig in på tankar om att vi kanske inte alls ska hålla på med lydnadslydnaden…det kanske är brukset vi ska satsa på…brukset har ju kommit lite i skymundan eftersom jag själv tycker det är så roligt med pillandet i momenten i lydnaden. Brukset har jag mest tagit tag i när det varit dags för tävling…visst har vi spårat en hel del osv men jag tänker ganska sällan tävling när vi jobbar i skogen.

Ska jag göra nåt ska det va på riktigt, inget halvdant… och nu när vi varit ute på några treor utan nåt vidare resultat så kan jag inte låta bli att tänka framåt…kommer jag någonsin få henne att hålla en hel elittävling? Är det mödan värt att fortsätta? Inte för att jag inte tror på min hund, utan för att jag tvekar på mig själv som förare och lärare. Och nej, vi har inte bråttom, men jag vill inte jobba ihjäl mig för nåt som kanske aldrig blir nåt….pga mig själv.

Ja så här går tankarna, fram och tillbaka, fram o tillbaka…jag har ju trots allt en av världens piggaste o fartigaste rottweiler 😉 som älskar att jobba dessutom. Jag funderar ett tag till 🙂

Världens bästa Pi <3

Världens bästa Pi <3

Tänker så det knakar…

Det har varit mycket funderingar sista tiden, mer än vanligt otroligt nog.

I november (om jag inte minns helt fel) tog vi en tripp till Niina Svartberg och körde tillsammans med två andra deltagare en eftermiddag. Där och då hade jag blivit sugen på att testa mer externbelöningar på Pi så fokus låg mest på det. Hur jag skulle använda mig av det både under träning och tävling.

Åkte hem med ett glatt humör och många nya idéer…nu kanske jag äntligen hade hittat vad som skulle få min hund att hålla ihop en hel tävling om jag tränade detta på rätt sätt.

Tyvärr visade sig efter en tid att Pi började leta belöningar så fort vi gick in på en plan. Det var inte hon o jag på samma sätt, hennes blick gick som en höks över hela planen. Jag hade ju redan börjat köra en del extern innan så det hade ju gått längre tid än så, men jag hade inte upptäckt detta ännu.

Eftersom jag redan har en hund som gärna vill ha koll på omgivningen (precis som sin matte) så kändes det här spanandet inte ok. Ska jag använda mig av extern så måste jag placera dessa på samma ställen jämt, eller låta henne se den innan.

Där sprack min plan åter igen… men vi jag chansade på att starta en trea hemma i Fagersta-hallen iaf. Där om någonstans borde hon ju kunna hålla ihop. Där hon känner sig hemma, trygg, inga konstigheter. Precis som vilket träningspass som helst nästan.

Jag struntade helt i externbelöningen vid bilen. Värmde upp och gick in. Kände redan vid första halten att hon inte var med mig till hundra procent. Hon sätter sig inte i halterna!! Om hon sätter sig så går det ett par sekunder först. Även någon vänstersväng så går jag nästan in i henne för hon inte är med. Så här gör hon mkt sällan på träning. Hon är helt klart störd av annat, men vad?

Det enda jag kommit på är publiken, det var ett ganska stort gäng som satt vid kortsidan och applåderade. Även haft lite funderingar på tävlingsledarens ord men jag har testat i veckan med några olika röster utan att hon blivit nämnvärt störd då. Kan det verkligen bara ha varit publiken?

När jag tänker tillbaka på förra årets tävlingar så var det precis så här hon betedde sig på brukslydnaden och den sista lydnadstrean vi gjorde. Hon är inte alls den uppmärksamma tjej som jag är van vid på träning och tävlingsträning.

Vad är det jag missar??? Hur får jag henne att bete sig som på träning? Går jag annorlunda på tävling? Känner hon av min nervositet, och i så fall vad gör jag åt det? Tidigare har jag trott att hon inte orkar hålla ihop en hel tävling men den tanken har jag slagit bort. Och det skulle i vilket fall som helst inte visa sig redan i fria följet. Löp och skendräktigheter är det inte heller som jag trott tidigare.

Mitt huvud exploderar snart av alla funderingar och frågetecken.

När hon bokstavligen halkade ur rutan pga hög fart (och jag inte fick in henne igen) så bröt jag tävlingen….vilket känns bra nu efteråt. Jag började nämligen redan mitt under tävlingen fundera på varför hon blir sådär frånvarande. Det hade inte varit bra för oss att fortsätta. Nästa tävling får jag bestämma mig innan vad jag ska göra om samma sak händer.

Tar gärna och tacksamt emot tankar på det här för jag vet faktiskt inte alls hur jag ska lösa detta.

Förutom tävlingssituationen är hon världens härligaste hund att jobba med, hon är med på allt. Fullt ös och lättlärd, kunde inte fått en bättre hund att träna med. Min borderweiler <3

DSC_9309

Funderingar i mängder

Sedan löpet för några veckor sen har vi hunnit med att tävla två appellspår och en lydnadstvåa. Just nu tycker jag mycket bättre om lydnaden än brukset 😉

Vi har varit ut o spårat en hel del den sista tiden, allt från åker, äng till snårig skog. Kanske har jag krävt för mycket av Pi från start, kanske har jag dämpat henne genom mina känslor efter spåren när det alltid blivit någon miss. I början sprang hon ut i spåret, hade ett enormt driv. Jag ville få ner farten pga slarvet som blev och det har jag lyckats med men det har slagit över åt andra hållet. Idag på tävling såg hon ut som ”varför gör vi det här”? ”Omotiverad” var kommentaren från domarna. Något liknande tävlingen förra helgen. Hon blir glad när hon till slut hittar pinnen men vägen dit är omständig och lång.

En stor skillnad idag mot första appellen var däremot domarnas attityd och peppning till att fortsätta, att inte ge upp, vilket jag uppskattar enormt. Efter förra tävlingen tänkte jag lägga av med allt vad spår hette. Som tur var kom jag på bättre tankar för det ÄR roligt, det SKA vara roligt. Jag måste bara sänka kraven lite på min unga tjej och låta henne utvecklas i spårarbetet på ett bättre vis. Riktigt  hur vägen dit ser ut vet jag inte än, men jag ska komma på ett sätt att hitta balansen.

Jag har lätt för att jämföra oss med de bästa, med de som har långt mer tävlingserfarenhet än oss. Själv har jag tävlat EN spårtävling tidigare i mitt liv och det var många år sedan. Jag  blir stel och vågar inte hjälpa min hund.

I vår första spårtävling gick Pi över sista pinnen och jag valde att bryta. Idag hittade vi pinnarna och fastän poängen blev låga så fortsatte vi för jag hade en mycket bättre känsla. Mycket tack vare trevliga domare och tävlingsledare + övriga tävlande. Pi var trött! Härom dagen när vi var till klubben och tränade lite i värmen tyckte jag hon inte reagerade alls på hettan. Idag var det annorlunda. Vi hade dessutom suttit i bilen tre timmar ner till Vättern, kanske inte den bästa förutsättningen.

Ny plan som vi inte hade beträtt tidigare med nya dofter och nya synintryck. Budföringen fick jag ge ett dubbelkommando men sen bar det av. Platsliggningen gick fint trots att hunden bredvid bytte ställning ett par gånger. I början av lydnaden tyckte jag att hon hängde med mig fint…märkte att hon tappade i linförigheten efter ett tag…och efter det tappade jag henne mer och mer. Framförgåendet fick vi 9/8,5 p på, det är jag nöjd med men sen märkes hur trött och antagligen påverkad av värmen hon var. Läggandet under gång la hon sig ner med framtassarna men rumpan uppe i vädret, vi kunde fått stilpoäng där tyckte en av domarna, hon höll positionen hela tiden. Inkallningen, visst hon sprang, men inte på Pi-vis osv osv tills hoppet på slutet blev för mycket så hon inte ens försökte hoppa…vi avslutade med ett glädjehopp över hindret och ut från plan 🙂 Det hade räckt om vi inte nollat hoppet men vi blev iaf godkända.

Lydnadstvåan i tisdags i Ludvika gick däremot bättre även om jag tyckte hon var ngt loj där med så gjorde hon allt jag bad henne om – vinst och förstapris 🙂

Jag funderade hela vägen  hem idag hur mycket det påverkar min hund, hur jag känner mig. Har mina känslor tex i spåret tryckt ner henne så hon inte tycker det är roligt längre? Självklart har jag belönat allt jag kunnat belöna men hon kanske känner av mig mer än jag trott? Även nervositeten i lydnaden…när vi debuterade i ettan var jag ju fruktansvärt nervös. Då var det Pi som stöttade mig men det var på hemmaplan där vi tränat under hela vintern. Det kan ju hända att hon själv känner sig osäker när vi kliver ut på för henne okänd mark.

Ja man kan ju fundera ihjäl sig, och jag ser nu hur rörigt detta inlägg blev men ville få ur mig lite tankar och då har jag nog bara nämnt en bråkdel. Vi ska nu ta en paus några dagar med avbrott för MH och fundera vidare och förhoppningsvis komma på en bra och rolig lösning eller låta det komma med tiden 🙂

Det kanske låter som jag är besviken av det jag skriver men det är jag absolut inte, jag vill bara utvecklas tillsammans med min Pi <3